Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 1

engel i studentdrägt, — afbröt jag min sköna försvarerska. — Ja, men ni bör inte heller öfverdrifva detta, ty min farbror är lättretlig och kan noga skilja skämt och allvar. — Var öfvertygad, min fröken, att jag skall uppföra mig fullkomligt efter er önskan, om endast för att göra er till viljes — — — 0, inte för min egen skull, inföll den sköna flickan stammande, — endast för min onkels och er egen skull; jag känner ju inte en gång herr Wandel. — Han skall snart presentera sig för er; jag skall öfverhopa honom med förebråelser och säga honom — — — Nej, säg honom heldre ingenting, — så vida inte min onkel ger er tillåtelse dertill. Då han into låtit so sig på så lång tid, så är det ja inte skäl att han plötsligt och genom fremmande personer erinras om jägmästaregården i Siebengebirge. — Äfven detta lofvar jag er, min fröken; jag lofvar er vid min ära att into nämna ett ord angående er eller jägmästaregården. — För min farbrors skull, som redan är otålig, önskade jag att han inte uppsköt sitt besök alltför länge, återtog hon, synbarligen missbelåten med min försäkran att icke ens gifva den väntade en vink. — Är ni då sjelf inte nyfiken att lära k. una den lättsinniga menniskan? frågade jag der efter med en hemlig sidoblick på den unga ryttarinnan, som med förtrollande, jungfruligt bryderi betraktade mig. — For min onkels skull är jag visserligen ganska nyfiken, och äfven jag afvaktar med spänd wäntan hans första besök, och jag har orsak durtill, ty ingen dag förgår utan