Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 2

hälften, och i det bon riktade sina herrliga blå ögon mot mig frågade hon hvilken jag ämnade underrätta derom? — Ha studentkamrat, svarade jag numera fullkomligt beredd att fullfölja min roll till slutet, — en viss Gustaf Wandel, som har den äran att kalla öfverstlöjtnant Werker sin förmyndare. — Känner ni således också herr Gustaf Wandel? frågade den sköna flickan med ett så bjertligt deltagande, att jag hade önskat få trycka en kyss på hvart och ett af hennes själfulla ögon. — Gustaf Wand:l? frågade jag leende, — åb, den krabaten känner jag lika bra som mig sjelf, och jag måste väl känna honom tillräckligt, emedan vi sedan vår tidigaste barndom suttit på samma bänk. För öfrigt är han en riktig vindbeutel, om ni tillåter mig denna anmärkning; man antar allmänt att hans förmyndare efvit honom nog lösa tyglar. IIan svärmar för fäktsalen, deltar i hvarje rummel och betraktar föreläsningarne endast som bisak. — Jag begriger iate det, svarade den unga damen allvarligt, — ni är hans kamrat och vän samt fäller en så sträng dom öfver honom? Min farbror talar helt annorlunda om hozom. Ian kallar honom alltid en bra, pligttrogen ung man, — en riktig mönsterstudent. — Visserligen medger han att den ange herra för en ypperlig klinga, — jag begagnar nu min gode farbrors egna ord, — illaåe hon leende, — och duger likaså bra ill kavalleriofficer som till jurist, men han slömmer elldrig att tillägga, att dylikt låter zanska väl förena sig med grekiska och lain och inte hindrar herr Wandel att en gång lifva minister. ; — Således hyser den gamle herrn en sål!