Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 2

vän Gustaf blott sföljze hälften ef de råd som jag ofta meddelar konom under lugnare timmar, isynnerhet efter en muutert genomsvärmad natt, så skulle han med sull rätt kunna göra anspråk på sin ärevördige harr förmyndares utt:yck: ,, mönsterstudent. Men hans lättsinne besegrar tyvärr allt för ofta mina förnuftsskäl, och jag bortryckes sjelaf den häftiga hvirfveln innan jag hinner att taga mig tillvara. — Hvilket just inte talar synnerligen högt för herr Wandels äldste vän och kamrat, anmärkte min följeslagerska skalkaktigt, men i nästa ögonblick vände hon sig bort rodnande, liksom hado hon fruktat att hafva sagt förmycket. — Är herr olsverstlsjinanten också här? frågade jag, sedan jag några ögonblick njutit af den sköna flicksns förtrollande bryderi. — Min farbror och tant äro bär båda två; vi hafva tagit in på Fuchs hotell. Jag bad dem så enträget att följa med mig upp till Godesberg, men alla mina böner voro förgäfves, till och med min försäkran ett jag inte ville rida ut ensam och utan deras beskydd. Jag hade yttrat min önskan att besöka ruinerna, och mera behöfdes ej för att förmå min farbror stt sjelf anskaffa en mulisna och en förståndig förare, samt att nätan likaså hastigt bjelpa mig upp i sadeln och önska mig lycklig rosa. — Hans kratter förslå troligtvis inte mera ill en så lång promenad? — Tyvärr inte, men den käre, gamle herrn ill inte tills:å det och skjuter skulnen på nin goda tant, som inte mera förmår bestiga erg. — Men det finns ia öfver allt mulåsnor i