Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1866, sida 1

— Jast tänkarae äro ofta mest böjda för att välja naturen till föremål för sina betraktelser, svarade han med ett förbindligt leende, medan hans ögon förstulet förrådde missbelåtenhet öfver vårt sammanträffande. — Visserligen, svarade jag hastigt, — mon jag tror mig kunna påstå att den egentliga njutningen af naturen består deruti, att man kärleksfullt hävgifver sig åt den för oss synbara, uppfattliga och begripliga delen, i stället för att med våld söka vilja intränga i hennes doldaste och oförklarligaste hemligheter, ty olösta, jag säger ännu mera: olösbara gåtor efterlemna alltid en känsla af obelätenket eller snarare missnöje. Öfver Bernhards drag flög det för mig så obehagliga leendet af andelig öfverlägsenhbet, och sedan han kastat en till hälften ängslig, till hälften spanande blick utefter allen, vände han sig åter till mig. — Och skalle den af er nyss uttalade åsigten i och för sig sjelf betraktad icke redan erbjuda tillräckligt ämne för estertanken? började han långsamt, — jag vill emellertid inte dermed säga att detta na var fallet med mig. Äfven jag beundrar naturen i det stora och hela med andäktiga känslor och tacksamt hjerta, likasom jag innerligt fröjdar mig vid åsynen af en vacker blomma eller öfver näktergalens sång. Att vilja intränga djupare i skapelseverkets hemligheter ligger mig deremot fjerran; redan för exemplets skull ville jag ej försöka det. Vi se dagligen nya bevis att följderna af allvarliga forskningar i naturens rike inverka demora liserande på menskligheten, oafsedt att forskarne sjelfva snart och lätt vänja sig att förneka allt gudomligt samt hänföra skapelsens största underverk till någon orsak, som