Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1866, sida 1

som han förgäfves sökte dölja genom en sockersöt, förbindlig min. Ingen af oss visste hvarifrån han härstammade och hvad han ämnade företaga. Vi visste blott att han för två år sedan hade visat sig i Bonn, der bevistat de meologiska förelasningarne under halfannat år med stor regelbundenhet, att han aldrig, oaktadt sina punktligt ankommande rek, deltog i något gille, hvilket kunde förklaras genom den lefuadsbana han valt, samt slutligen att han var en utmärkt fäktare. Den sistnämnda egenskapen förskaffade honom, om icke någon sympathi, dock en viss grad af aktning bland hans kamrater, ehura ingen kunde erinra sig att han någonsin uppträdt i en allvarsam strid med någon annan, eller hade gifvit den minsta anledning till ordvexling. Han var alltid samme höflige, sött leende och på samma gång den en hög öfverlägsenhet förrådande tänkaren, som visserligen ej egde någon förklarad fiende bland sina medstuderande, men ej heller kunde skryta med en enda verklig vän. På mig gjorde ban alltid intrycket af en förklädd jesuit, sådan jag hade föreställt mig under minga pojkår, och jag kunde aldrig se honom utan stt erfara en djup, till vedervilja gränsande skygghet för honom. Då jag nu så plötsligt varseblef honom på den andra sidan af källan, hyste jag den redliga afsigten att besegra min vedervilja genom ett hjertligt tillmötesgående, och med en frimodighet, som fullkomligt motsvarade min lyckliga sinnesstämning, slöt jag min helsning med att anmärka huru mycket det fröjdade mig att öfverraska honom, den allvarlige tänkaren, så hängifven åt en ren naturnjatning.