Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1866, sida 2

benen förmådde; — att i skymningen ringa på lärarnes dörrklockor, eller att använda sickpengaras till dåliga cigarrer och i smyg inröka mig i en högst obehaglig sinnesstämring. Jag vsr således likt de flesta gossar hvarken den bästo eller sämste. Detta visade sig tydligt redan i skolan, der jag ingalunda svärmade för de nedersta bänkarne, men äfven egde nog kamratskap att ej, genom ett ansträngande sträfvande efter primusplatsen, söka tillvälla mig en viss öfvervigt öfver mina skolkamrater. Betyget ,temligen bra föreföll mig alldeles tillräckligt, och jag tror ej att jag misstager mig i det påståendet, att jag bestod min afgångsexamen temligen bra och afgick till universitetet temmeligen väl förberedd. Tyvärr hade jag redan tidigt förlorat mina föräldrar. Då jag ännu bofann mig i den nedre afdelningen af gymnasium, dogo båda inom den korta tiderymden af två år och efterlemnade åt mig just hvad som oundgängligen behöfdes för att låta mig med lugnt samvete studera den dyrbara och mig föga lockande rättsvetenskapen. I mina yttre förhållanden åstadkom min faders död den i dylika fall vanliga förändringen: Jag erböll en förmyndare, sattes i en pension, och till på köpet upptäckte alla menniskor, mer enkannorligen min herr pensionsföreståndares äkta hälft, plötsligt hos mig så många anlag till det onda, — hvilket i dylika fall icke är sällsamt, — samt förutsade mig så ofta en Rinaldo Rinaldinis hedervärda karrier, stt jag kundo hafva förtviflat öfver mig sjelf, om jug ej redan tidigt smickrat mig med att jag sjolf bäst kunde bedöma mina böjelser, — utan fremmande inblandning. (Forts.)