Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1866, sida 2

till ord samt orden till tankar och meningar! Det är länge, langesedan jag skref för sista gången, — så längesedan att jag fruktade att jag glömt skrifkonsten. Men då jag nu finner att det ännn lyckas mig att fasthålla mina tanker, så storma äfven det förflutnas bilder med en nästan förkrossande kraft öfver mig, så att jag knappt förmår att skilja dem från hvarandra och ordna dem. Dossa bilder må bära hvilken färg som helst, så framträder dock i förgrunden min första ungdomskamrat, den käre, drufomkransade, gamle fader Rhen; — Rhen med sina täcka dalar och gammalmodiga städer, med sia herrliga klippomfattning och de grå riddarborgarne, slutligen Rben med sina sköna sagor, sitt ädla vin och framförallt med den glada, varmbjertade befolkning, som med stolthet kallar den majestätiska floden sin fader. Ja, jag är född vid Rben och på en punkt, som med hänsyn till sin romantiska skönhet kan djerft täfla med alla framstående ställen vid hans stränder. Hvems barn jag är och hvar min vagga en gång stod, om jag verkligen någonsin blifvit vaggad, kan ej vara af någon vigt i min berättelse. Äfven mina lyckliga barndomsår erbjuda ingenting, som skiljer sig från andra barns ungdomstid. Jag var mina föräldrars ende son, tyckte, likt andra gossar af min ålder, mera om fristunderna än om lästimmarne, ansåg, i likhet med andra gossar, äpplena i grannarnes trädgård smakligare än i hemmets och betraktade, i likhet med mina kamrater, det oundgängligt nödvändigt att kasta antända svärmare i korgarne, som balanserade på de från torget hemgående bondqvinnornas hufynden, samt derefter kila undan allt hvad