Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 2

skan underrättade mig att tiden för handling nu var inne. Hon brydde sig ej om min glädje öfver detta meddelande; deremot uppmanade hon mig med ängsliga åtbörder att straxt ester mörkrets inbrott afvakta vidare tecken från henne i närheten af hennes faders wigwam, hvarefter hon slöt med den försäkran, att min nyfikenhet skulle blifva tillfredsställd. — O, qvinnor! utropade jag förtjust, i det jag ömt omfamnade Warukscha och tryckte en kyss på hennes läppar, — den enda omålade delen af hennes verkligen täcka ansigte, — 0, qvinnor, till och med de indianska squaws ej undantagna, huru många millioner år skulle ej moder Eva brinna i skärselden, om hon skulle böta för alla de arfsynder, som kon efterlemnat åt sina qvirliga efterkommande. — Yes, svarade Warukscha, och svepte sin varma buftelhud fastare omkring sig. — Och du flicka, fortfor jag skämtsamt, i det jag roado mig åt det frågande uttryck hvarmed indianskan såg mig i ögonen, — du perla bland alla listiga Ottoesquaws, du ädla dotter af en ädel medicinman, hade moder Eva än varit så hvit som nyfalleu snö, så skulle jag, oaktadt din vackra mahognifärg, alltid erkänna och helsa dig som en värdig och fulländad Evas dotter. — Yes, svarade Warukscha med en bifallande nickning. — Du håller med mig? fortfor jeg vid det bästa lynne, — välan, jag ser deri dina stora och framstående anlag för en förfinad bildning; måtte da emellertid aldrig under din lefnad begå någon större synd än den, till hvilken jag förledt dig, så skall visst i gen ringa plats envisas dig på de Jycksaliga jagtmarkorna!