Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 1

ifven måste varit ärligt menadt. Jag trodde mig nemligen kunna antaga detta, emedan Warukscha vände sig hastigt bort för att dölja ett uttryck af smärta och fruktan för sin fader, och jag öfversatte således hans djupa strupljud med: På heder och ära, min vän, trohet in i döden och evig fördömelse åt den, som bedrager den andre. Till all lycka ansåg han det under sin värdighet att kekymra sig om qvinnors känslor, annars skulle det väl knappast hafva undfallit honom att hans skuldmedvetna dotter sorgfälligt undvek att möta hans genomträngande blickar och skämdes för, eller till och med ångrade sin öfverenskommelse med mig. Men det är med indianerna som med många andra menniskor: de vänja sig ganska snart vid den tanken att hafva begått en synd, isynnerhet om densamma blifver ostraffad, och sålunda märkte jag samma afton till min belåtenhet att Warukschas onda. samvete hastigt lugnades, samt att hon småningom försonade sig med den tanken att biträda mig vid undersökningen af den farliga helgedomen. Sex dagar hade åter förflutit; efter fem mödosamma marschdagar genom snö och is bade vi uppnått Missouri samt uppslagit vårt läger i en lund af vide och popplar, nedanför kullarne, som begränsa den breda dalen. Derifrån behöfde jag endast gå öfver den fast tillirusna floden, för att hos en vid stranden boende pelshandlure förse mig med några lifsförnödenheter, hvilka jag redan sedan längre tid kännbart saknat. Warukscha och jag hade ej vidare afhandlat anslaget på medicinrenseln. Flickan tycktes med afsigt undvika hvarje samtal med mig, och om jag ej stundom hade läst mot