Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 1

föra sin plan. Genom ett omanligt ådagaläggande af misstro och otålighet skulle jag hafva förlorat min medbjelperskas aktning och dervid äfven mitt inflytande på henne. Blott en gång, och det var på aftonen samma dag, fruktade jag att Warukscha ej skulle visa sig vuxen sin uppgift. Det var var då den hemkommande Wakitamone inträdde i tältet och, sedan han kastat sitt jagtbyte, ett präktigt lodjur i ett hörn och varsamt nedlagt sina vapen jemte trollrenseln på sitt lägerställe, — räckte mig handen med ett ganska jovialiskt: Hau Antarro, Nahanga — hvilket betyder så mycket som: Jag har den äran att önska er en god aftop. Jag helsade den jättestore krigaren med all den aktning, som tillkom hans stånd och värdighet, i det jag räckte honom min brinnande pipa för att låta honom röka några drag ur densamma, hvilket han äfven gjorde med lämplig formlighet och beledsagade med åtskilliga, säkert mycket högtrafvande, artigheter på Ottoespråket. Genom hans höflighet kände jag mig uppmanad att på ren tyska svara honom, huru utomordentligt smickrande det var för mig att hafva rökt broderpipan med en så vidtberömd krigare och trollkarl, men att jag det oaktadt ej kunde underlåta att, med tillbjelp af hans vackra svartögda dotter, tillämna det skändligaste förräderi emot honom och hans fältapothek. Wakitamone låtsade som hade han förstått hvart och ett af mina ord, ty hans nakna, med eldröda våglinier och en gul hand beprydda bröst höjdes, och i det han med knytnäfven slog mot detsamma så att det dånade som en kopparkittel, yttrade han något, som icke blott ljöd uppriktigt utan