Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 1

förhållande till mig, och från Warakscha vände jag åter min uppmärksamhet till de blå tobaksmolnen, obekymrad derom att indianskan suckade djupt, och att senorna, medelst hvilka hon sammanfogade de fasta läderbitarne i-skoform, flera gånger undföllo hennes händer samt till och med sprungo af. — Nabanga! ropade Warukscha slutligen halfhögt till mig efter en längre paus. Nahanga var det namn, som mina Ottoevänner hade gifvit mig. — Rahanga, ljöd det för andra gången och något högre. Jag låtsade som hade jag visserligen hört ropet, men ej hade någon lust att bry mig derom. — Nahanga, ropade Warukscha åter, och då jag ännu alltjemt teg, steg hon upp, och i nästa ögonblick knäböjde hon vid min sida samt höll det sammansnörda täcket mellan sina darrande händer. I början förstod jag ej hvad hon menade; men så snart hon med sina oroliga blickar riktade på mig började upprulla täcket, begrep jag att hennes önskan att sluta fred med mig hade besegrat hennes vidskepliga farhågor. Jag visade henne således min fallkomliga belåtenhet, hvarefter jag i någon mån lugnade och tröstade henne derigenom, att jag med lätt begripliga tecken lofvade henne att ej taga något från hennes fader, utan blott kasta en blick in i hans apothek. Vårt vänskapliga förhållande var således äterstäldt, och likasom indianskan trodde mina ord samt kände sin ängslan till större delen försvinna genom mitt löfte, så visste äfven jag att jag kunde fast påräkna hennes biträde. Jag brydde mig ej om att efterforska när, hvar eller huru hon tänkte ut