Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1866, sida 1

låta henne känna hela min vrede, tystnade äfven jag genast, och för att ej vara sysslolös började jag att omsorgsfullt stoppa min pipa. Med den egendomliga underdånigheten hos den indianska qvinnan räckte den uppmärksamma flickan mig äfven denna gång en eldbrand. Men jag hade beväpnat mig med den fullkomligaste hårdhet, och i det jag tillbakavisade branden med förakt, framsökte jag sjelf ett glimmande kol under den heta askan. Sorgsen och med ett uttryck af gäckadt hopp begaf Warukscha sig åter till sitt arbete, och under de derpå följande tio minuterna herrskade den djupaste tystnad i vår wigwam. Hundarne deremot flåsade och snarkade som förut; elden sprakade; det pöste och skummade i den från en galglik ställning nedhängande kitteln, och till hälften liggande på ryggen betraktade jag de blå rokhvirflarne från; min pipa, huru de höjde sig i bizarra former, förenade sig med röken från elden och kittelns ånga samt jemte dessa sökte sig ut i fria lusten genom en sianrikt anbragt öppning i toppen af det pyramidformiga tältet. Mina blickar riktades äfven stundom på kittelns sjudande innehåll och på tvättbjörnens långfingrade tassar, hvilka voro så märkvärdigt lika små händer och jemte gula och röda maiskorn uppkastades af de hväsande blåsorna för att dansa en stund med komisk rörlighet på den pösande ytan, så att de tycktes vara lefvande och med all makt streta mot det öde, som hotade dem. Derefter blickade jag äfven i hemlighet bort mot Warukscha, för att utforska huru länge hon skulle uthärda att stå i ett spändt