Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1866, sida 1

Jag har redan vid ett föregåerde tillsällel: kildrat huru dessa goda menniskor, utan ågon utsigt till erskttning, togo mig med ig, vårdade mig och sökte att med hänsyn ill min genom de otroligasto umburanden försvagade kropp så mycket som måjligt i lätta min resa genom de snöhöljda ölnarne; ikaså huru ett hjertligt förhållande snåningom uppstod mellan dessa mina vänner och I mig, hvilkot nådde sin höjd då Wakitanone, truppens trollkarl, medicin-man och saförare, meddelade mig, att en aktensksylig förbindelse mellan hars båda äldsta döttiar och mig skulle för honom blifva en ganska glad och smickrande tilldragolse. Neturligtvis afböjde jag denna ära genom min förklaring att jag ej egde tillräckliga! medel att anskeffa de vanliga skänkerna af hästar, täcken och vepen åt honom för de båda täcka slickoma, och det goda förhållandet mellan oss stördes ej derisenom det minsta. Wakitamono forifor alt vara min goåe vän, hans döttrar vårdade mig med oförminskad vänligbet, och jag å min sida ådagalade mitt uppriktiga deltagande och min oskrymtade tacksamhet derigenom, att jag noga fogade mig efter derag besynnerliga sedvanor samt till och med deltog i deras mediciomåltider, hvilkas förnämsta läckerhet vanligtvis atgjorde di en slagtad hund. Mea äfven för min egen skull ställde jag mig på samma fot med mina kopparfärgade ssljeslagate. Jag ville lära känna så myeket som möjligt af deras seder, brak och hela lefasdsöätt, och jeg försummade intet tillfälle att fråga efter orsaken till det eller det förfarandet, och i samma mån jag lärde mig att göra mig begriplig för mina nya vän