Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1866, sida 1

vudsakligen användes til att förse mig med en fastare fotbekladnad af buffelbud, och Werukscha, medicinmannens andra dotter — parenthes sagdt min älskling — hade frivilligt och synbarligen med stor glädja åtagit sig att förfärdiga ett par fastare mokasiner åt mig. Männen hade begifvit sig bort redan tidigt på morgonen; några för att på den närbelägna bäckens glest skogbeväxta strand lägga sig i bakhåll för hlorten 412 för att utröka trättbiäraar ur deras ihåliga trädstammar, och de öfriga hade upptagit ett lodöjurs spår för att följa det ända till ajarets ide, Jag afsade mig gerna jagiens nöjen på denna deg; jag låg på en raggig bizonhud framför den i midten af tältet utgräfda eldgropen, omvexlande sysselsatt med stt röka, teckna, skrifva och putsa mina vapen, och emeden alla qvionorna och barnen hado samlat sig i det andra, omkring tjago steg aflägana tältet, för att krossa mais och koka aut björafett, så befanno sig blott Warakscha samt ett halft dussin hundar hos mig i Wakitamones wigwam. Jag hade således haft dei bästa tillfälle att undersöka det hemlighetsfalla fältspotheket, om ej Wakitamone hado haft den försigtigheten att taga det mod sig. Jag tror emellertid att han medförde sin skatt mindre af fruktan för min list, än emedan han af densamma hoppades ett gynnsamt iuflytando på jagten. Qvinpornaz och barnons prat framträngde blott som ett dost mummel ur det andra taltet; Warukscha arbetade flitigt på mina moasiner; de i en hög sammankrupna handarne flåsade, morrade och sköllde i arommen, och jag lutado min rygg beqvämt mot