Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1866, sida 1

Wakitamone besvarade min anhållan mindre höfligt. Han ryckte trollrenseln häftigt ifrån mig och förtydligade tör mig, att en blick i hans helgedom icke blott skulle kosta mig lifvet, utan, hvad som var vida värre, skullo beröfva hane amuletter deras trollkraft. Jag måste således afstå från försöket att rikta mina kunskaper i det indianska medi cinalväseadet. Med alla yttre tecken till aktning för min vise väns åsigter och öfvertygolse, vidhöll jag ej längre mini hans ögon så högst otillbörliga anhållan, eharu jag i samma ögonblick fast beslöt att till och med vid äfventyr att förlora lifvet cj skiljas från Ottoerna, förrän jag hade öfverlistat den bi stro krigarn och tillfredsställt min nyfizenbet, Wakitamones bestämda vägran alt villfars min önskan hade således fördubolat min nyfikenhet, eller rättare sagdt vetgirighet, mer jag akiado mig visligen att förråda det minsta af mina heuliga afsigter. Jag låtsade till och med sam hade hans förklaring ingifvit mig en oöfvervinneriig rädsla för det farliga föremålet, och för att follständigt insöfva hans mot mig väckta misstroende bevärdigade jag, under de följande degarne, den gamla, sälisamt beprydda lådan ej med en enda blick. SS Vi hade fortsatt vår resa sju eller åtte degar, då Wakitamone, bevekt af mina en trägna föreställningar, beslöt att rasta er dag. Den hårda isskorpa, som betäckte snö: och ej var tillvåckiigt fasi att bära ou men niskas tyagd, hade skurit igenom de mjakmokasinerna och sårat mina fötter, så at sjag ondast med den största svårighet för mådde gå. Rastedagen skulle således baf