Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1857, sida 3

Då solen glömmer till hvila gå. De ljumma vindarne skjuta på Utöfver krusiga slätter. Men kommer hösten, den kalla höst, Med långa, mörknande qvällar, Då stiga suckar ur hafvets bröst, Och stormen ryter med bister röst, Och vågor tornas som fjellar. Ett skepp mot norden sin kosa styr Och dansar fram efter vanan. Se, natten viker och dagen gryr, Men döden kommer och hoppet flyr, Man nalkas slutet af banan. I djupet ligga de gömda skär, De troll med hvässade tänder, Som bita sönder och slita sär Den spröda planka, som menskor bär Till hemmets älskade stränder. Du grymma öde förutan namn, Hur värdt att tecknas med tårar. Ty fjerran ligger den lungna hamn, Men kall och dyster är vågens famn, Och ingen frälsning man spårar. Kaptenen ropar till folket då: Sätt räddningsbåtar på bölja! (För många voro de alltför få, Den ene kantrade af de två) vFarväl! jag kan icke följa. Den mannen hjerta i bröstet har Och räds ej stormen och braket. Han förde skeppet i bättre dar, I nöden stannar han ensam qvar Och står allena på vraket. Det börjar sjunka. Den död var lång I dessa korta sekunder. Snart sjunger vinden sin kända sång, Och vågen vandrar sin jemna gång. Men seglarn hvilar derunder. Sdr.