en besynnerlig historia, som af Korresp. sålunda berättas: Ni påminner er säkert från sistlidne året berättelsen om ett eller flere handelsfartyg, som, trots vår neutralitet, likväl skeppade bly upp till Norrland, och det i förmodad afsigt, att derifrån lurendrejas öfver till Finland. Ett par af vestmakternas fartyg jagade till och med en eller ett par sådana laster, och — bedrager jag mig ej mycket — förekom till och med i tidningarne hvarjehanda derom, och hvad vidare till saken hörde. Kort före svenska regeringens fördrag med vestmakterna eller ingåendet af den så kallade November-traktaten, säges nu äfven följande hafva tilldragit sig: Ett fartyg afgår från Stockholm norrut. Under färden uppstår storm. Man var redan i de nordliga farvattnen. Blåsten tilltager, vågorna växa, fartyget rullar. Härunder rapporterar någon af besättningen till kapten, som blifvit bland annat utklarerad med en last af gryn, att laggarna å grynkärlen i lastrummet börjat gå sönder, hvarföre kapten begifver sig dit ner, då han, vid undersökningen af några redan söndergångna kärl, finner, att grynen — i stället för att, efter vanligheten, vara hvita eller gulhvita — äro, mirabile dictu, svarta, kol svarta. Kärlen innehöllo nemligen icke gryn, utan krut. FKFapten, som, på grund af neutralitets-förklaringens föreskrifter, insåg vådan af en sådan last, förändrade genast kurs och fällde snart sitt ankare i hamnen vid första stad. Borgmästaren uppsöktes. Kaptenen förevisade sina papper, som angåfvo, att fartyget skulle vara till en del lastadt med gryn. Sveket var icke blott tydligt, utan äfven af sådan art, att man ansåg sig böra behandla detsamma med så mycken hemlighetsfull försigtighet, som möjligt. Historien tillägger likväl följande: En dag inträder en okänd man till Englands ministeriella ombud här och berättar mystifikationen. Engelsmannen svarar, att han, på grund af hvad som passerat med blylasterna, redan funnit att den enskilda spekulationen icke så nogräknadt iakttager neutralitets-föreskrifterna, och att det nu ifrågasatta försöket ytterligare vittnade derom; men att han, ehuru han gjort allt, hvad han kunde, icke såge någon utväg att förekomma det. — Godt och väl, genmälde dock härvid den okände; men i Sverige är det en betydlig skillnad emellan krut och bly. Engelsmannen log — Det är väl icke större skillnad mellan krut och bly i Sverige, än i andra länder. — Betydligt större. Bly är nemligen hos oss en allmän handelsvara; men allt krut i Sverige är regalt — kronans. Engelsmannen spärrade upp ögonen. Historien tillägger visserligen åtskilligt om huru det Engelska sändebudet skulle, på grund af denna oförväntade upplysning, sedermera hafva tillvägagått, men som det hela redan är ett blott löst on dit, för hvilket jag icke kan ikläda mig något ansvar, anser jag mig böra lemna at framtiden åtminstone hvad man sålunda tillägger. Kort efter denna händelse skall fördraget med vestmakterne hafva blifvit underteeknadt. Berättelsen är, tillägger brefskrifvaren, under alla omständigheter rätt pikant. Skulle den befinnas sanningsenlig, så hade man här ett nytt bevis uppå, huruledes små saker ofta kunna gifva anledning till rätt stora. Hvem har ej sett den rygtbara theaterpjesen: Ett glas vatten? I detta stycke åstadkommer en sådan småsak en vigtig ministerförändring. Om hundrade år kunna vi möjligtvis hafva ett svenskt dramatiskt original under namnet: Ett 2. krut eller vågot dylikt. Samme brefskrifvare berättar, att när presidenten Hartmansdorff på sin sjukbädd emottog underrättelsen att frih. af Ugglas, såsom Ordf:e i konstitutionsutskottet infordrat rådsprotokollen rörande Novembertraktaten flög ett leende öfver hans ansigte, under det han yttrade: Jaså, han skall då blifva statsråd. Baron Ugglas utnämning till statsråd bekräftar, anmärker brefskrifvaren, att anhållan om utfåendet af rådsprotokollerna varit i säck inuan det kom i påse. Såsom efterträdare till hr v. Hartmansdorff omtalas statsrådet grefve Mörner, till hvars taburett baron Adam Raab nämnes såsom aspirant. Till efterträdare efter hr Theorell såsom justitie-ombudsman berättar Ö. C., att tankarne fallit på dels hr R. T. Cederschiöld, hvilken dock anses mindre lämplig, då han är en af landets störste sakförare: dels jurid.