snäll, och den sednare näpses för sin elakhet, under det Tante Ulrika likväl i grunden mera gillar Ernst Ludvigs satser än Lars Johans. Äfven den goda tanten kan icke utan rodnad tänka på Yngves knä, anser Hertha vara ett vidunder och m:lle Bremer offer för illusioner, ogillar förslaget om qvinnans myndighet, såsom för henne sjelf mera skadligt än gagneligt, men slutar med att lifligt omfatta ett af d:r Cederschöld väckt förslag om inrättande af en normalskola för flickor. Denna borde, enligt Tante Ulrika, ordnas i närmaste enlighet med hvad Barnängens skola en gång var för gossar. Skolan skulle inrättas på ett landtställe nära Stockholm. Flickorna, som borde intagas vid 8 å 10 års ålder, skulle der lära läsa, sy, klippa till och laga kläder, sköta blommor och köksvexter, deltaga i tvätt och bak och i husdjurens skötsel, samt äfven vänjas vid sjukas skötande och hjelp (dock förmodligen icke knäskadade ynglingar). Den gtora helpensionen skulle dessutom blifva för de unga damerna ett hem, under moderlig vård. Barnen skulle indelas i 3 klasser: den lerläsande, den repeterande och den reflekterande, hvilka åter skulle indelas i familjer, hvilka hvardera skulle hafva en sal för sig. (Vi äro rädda att den förståndiga Tante Ulrika här fått litet med af de der Bremerska illusionerna, och än värre af de — Fourierska.) Utan att vilja egentligen inblanda oss i hrr Ernst Ludvigs och Lars Johans samt Tante Ulrikas vänliga gnabb, hvartill vi dock på afstånd med ganska mycket nöje lyssnat, kunna vi ej undgå fästa deras uppmärksamhet på den lilla omständigheten, att de allesamman vid talet om qvinnan råkat glömma eller förbise, att qvinnan icke är uteslutande damen, frun, fröken och mamsellen, utan att den öfvervägande delen af det täcka könet utgöreg af allmogens och arbetsklassens qvinnor. Hade de kämpande kommit att tänka härpå, så hade, förmoda vi, deras tal å ömse sidor blifvit litet annorlunda. Synnerligen torde hr Ernst Ludvigs målning af den sanna qvinligheten, med dess fina doft af mildhet och behag, då blifvit något annorlunda. Eller skulle han väl vågat påstå, att det icke finneg qvinlighet hos denna raska, välvilliga nämdemansmor, som följer sin man till tinget om det gäller, och som till och med (detta skedde i Wermland straxt efter Digerdöden) sutit vid dombordet, röjande en rådighet och klokhet, som mannen ofta saknat. Eller skulle hon ej vara qvinlig denna bygdens friska, kraftfulla tärna, med rosiga kinder och öppen blick, som säkert intet ögonblick skulle tveka, att lägga förbandet kring sin Yngves icke blott knä, utan — förlåt, hr Ernst Ludvig, hennes oblyghet! — äfven högre upp. Eller vågar ni förklara henne oqvinlig denna redliga tjenarinna, som städar edra rum, eller denna sköterska, som ägnar eder all vård på edert sjukläger? — Jag tror ej, värdaste Ernst Ludvig och nådigaste Tante Ulrika, att J vågen ett sådant omdöme. Misstaget beror blott derpå, att J händelsevis glömt, det andra samhällsklasser och andra förhållanden gifvas än de, i hvilka J ären hemmastadda. Tager man emllertid ämnet ifrån denna vidsträcktare synpunkt, visar det sig, att den der qvinligheten icke består och icke kan blott bestå i detta fina doft af vekhet och veklighet, hvilket man velat göra gällande såsom dess hufvudsakliga kännetecken. Det visar sig tvertom, att qvinligheten är fullt förenlig med kraft, beslutsamhet, rådighet, mångsidig omtanka och sjelfständighet, hvilket alls icke utesluter den innerliga godheten, den fromma ödmjukheten och blygsamheten och varma, hängifna kärleken. Huruvida en qvinna med dessa egenskaper kan och bör vara myndig, eller om hon bör vara tvungen att öfverlemna förvaltningen af sin egendom, den fria bestämmelsen öfver sitt bjerta och sin hand, åt en mången gång oförståndig och föga redbar man; — huruvida hon tillika bör vara utestängd från de tillfällen till ärlig försörjning, hvilka ligga inom omfånget för hennes krafter och hennes håg — det öfverlemna vi nu åt hr Ernst Ludvig och Tante Ulrika, att något närmare begrunda. Det är sannt, att m:lle Bremer gifvit sjelf någon anledning till denna glömska, då hon blott framställt en berrskapsqvinna — derför hafva vi ock aldrig ställt romanen Hertha synnerligen högt — men de djerfva anmärkarne och grauskarne hade ändock icke bort förbise något så enkelt. Det synes oss, att m:lle Bremer hade jemte sin Hertha bort framställa en Maja eller Anna Stina, då IS STORE BETE AD US SE — herrska sina våldsamma känslor, att ett slaganfall