klangen af den ädla metallen tycktes öka den gamla qvinnans öfverspända sinnesstämning. Emellertid hade det lyckats Charles att hålla henne fast på en stol, och då hennes förskräckliga förtviflan återkallat honom till sig sjelf, sade han vänligt till henne : — Tant, var då lugn, jag ber er derom! För Guds skull, återkom till er sjelf! Eftersom ni gör anspråk på er andel i den förmögenhet, som jag här funnit, så vill jag gerna gifva er hälften... Den är stor nog att kunna delas. Men i stället att lugna den gamla furien, gjorde henne dessa ord ännu mera ursinnig. Dela! utbrast hon; nej det vill jag icke... Det är mitt alltsammans; min bror sade, innan han uppgaf andan: göm allt såsom ett anförtrodt gods... rör aldrig något deraf, och låt framför allt min son, den slösaren, aldrig få något... Och jag vill icke dela med dig, jag vill hafva alltsammans, begriper dn det?... Du skall icke hafva något .. Bort härifrån ... Charles visste icke hvad han skulle taga sig till med tanten, hvars raseri tilltog mer och mer. Striden hotade att fortfara, och dock voro hans krafter uttömda, och svetten rann ifrån hans panna; plötsligt märkte han, att hans ursinniga motstånderskas ansträngningar blefvo svagare och mindre bestämda, Hennes ansigte, som vanligen var gult, färgades af en onaturlig rodnad; händerna förlorade sin krampaktiga styfhet, och hennes hufvud nedföll på ena skuldran, liksom halsmusklerna icke längre haft styrka att bära det; munnen blef häftigt sammanpressad, orden blefvo mer och mer otydliga, och han hörde blott ett svagt, obestämdt mummel. Den gamla qvinnan hade varit så litet i stånd att be