Ett ord i Qvinno-striden. Bland de många frågor, som vår tid bär i sitt sköte och på hvilka framtiden förr eller sednare måste lemna ett svar, en lösning, har frågan om qvinnans ställning i samhället börjat ådraga sig en ganska liflig uppmärksamhet. Uppslaget till de afhandlingar, som sednast blifvit synliga i detta ämne, gafs af Fredrika Bremers Roman Hertha, hvilken blifvit föremål för flera satiriska framställningar i Svenska Tidningens underafdelning (månne man ej skulle kunna begagna det ordet i stället för följetong?) af en herre, som kallar sig Ernst Ludvig. Denne skicklige pennförare har icke blott framställt romanen Hertha såsom ett misslyckadt konstalster och bokens hjeltinna såsom en äfventyrerska; han har med hån bemött hela den stora tanke, som ligger till grund för arbetet och tyckes i allmänhet finna hela sträfvandet onaturligt. Qvinnans ställning är, synes han antaga, förträfflig sådan den är, och en förändring, ett utvidgadt fält för hennes verksamhet och en större frihet att använda sina krafter skulle beröfva henne det sköna doft af sann qvinnlighet, som nu utgör hennes prydnad. Aftonbladet, som med beröm omtalat Romanen Hertha, icke blott för dess grundtanke, utan ock från litterär synpunkt blef af den hetsige hr Ernst Ludvig formligen utmanad, att antingen vederlägga hans ord eller återtaga sina egna. Innan bladets red:n fann sig föranlåten, att upptaga denna handske, uppträdde i AB:s underafdelning en förf. som kallade sig Lars Johan, hvilken visade sig icke mindre skicklig i att föra pennans vapen, ehuru det skedde med en godsinthet, som är sällsynt i äfven rent litterära fäktningar, och hvilken framstod såsom Fredrika Bremers och Herthas förklarade riddare. En af hufvudpunkterna i striden blef romanhjelten Yngves knäskada Ernst Ludvig hade funnit det högst oanständigt af Hertha att sköta en ung mans skadade knä och tillät sig derunder uttryck, som väl kunde anses föga anständiga, derest de icke kommit från en man, hvilken naturligtvis, enligt Ernst Ludvig, har sina egna frioch rättigheter i detta afseende. Lars Johan tyckte deremot att det var rätt hyggligt af Hertha, att hjelpa den unge mannen och hade sjelf önskat sig en lika snäll doktorinna, då det en gång hände honom, att köra omkull och skada sitt knä. Men då han låg der på landsvägen, oförmögen att röra sig, och trenne unga fruntimmer nalkades, sprungo de alla sin väg, af idel blygsamhet. Dessa unga damer voro rigtiga praktexemplar af den der Ernst-Ludvigska qvinnligheten, men Lars Johan fann dem vara sjåp. Aftonbladets egen red:n trädde kort härefter med de allvarliga och känslosamma uttryck, som hedrar denna red:ns hjerta, på Lars Johans, Fredrika Bremers och Herthas sida, hvarefter till sist en Pant Ulrika uppträdt i Sv. Tidn., dels stratfande, dels medlande mellan sina kära gossar, Lars Johan och Ernst Ludvig, af hvilka denne förre berömmes för det han nu såsom alltid är god och — ——