den ringaste förändring hade försiggått i hennes drägt, sedan han sist såg henne, och hennes dammiga kläder bevisade, att hon tillbragt hela natten sittande på huk utanför dörren till rummet. Hennes ögon, hvilka eljest voro så matta, tycktes nu vilja falla ur hennes hufvud, och under dem syntes en blodsprängd rand, hvarigenom de erhöllo en förfärlig, öfvernaturlig makt. Då hon kröp in uti den tränga gången hade mössan fallit af, och hennes glesa, hvita hår reste sig på hufvudet såsom borst. Hennes bleka och darrande läppar voro betäckta med fradga. Det första hon gjorde var att störta sig på den unge mannen, liksom ville hon qväfva honom med sina båda händer, hvilka krampaktigt knöto sig tillsammans, och Charles mäste samla alla sina krafter för att stöta den förskräckliga furien tillbaka. — Bort härifrån! bort härifrån ! mumlade hon med ett doft strupljud, som eljest endast höres från vilda djur; vbort härifrån, säger jag dig; eller ock slår jag ihjäl dig! allt, hvad som finnes här, är mitt, hör du, det är mitt, tillhör mig ensam! Din far har gifvit mig sin del, och det finnes ingenting, som tillhör dig, du usle, nedrige slösare ... vi ha arbetat derför i tjugo år .. om natten kom han och satte sig på denhär stolen... jag satt på den andra... och vi räknade guldpenningarna ... och vi tunno oss utan att klaga i alla fattigdomens försakelser ... Och det skulle vara åt dig, som vi samlat hela denna rikedom, det enda, hvarför vi begge lefde? Nej, förr vill jag strypa dig, med mina naglar rifva blodet ur dina ådror? . . . Och hon vred sig ursinnigt åt alla sidor, under det hon tog tänderna till bjelp, för att slippa lös fran sin broders son. Under denna förfärliga strid nedföllo penningpåsarne rundt omkring dem, och