Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 3

Ilärpå svarade den anklagade, att han ej haft sina singrar med i kartförfalskningen, men att då folk är narraktigt nog att låta draga 2 sig vid näsan på det sittet, han ej insåg något skil, hvarför han cj skulle begagna sig af deras dumhe. Domstolen gjorde några allvarsamma anmärkningar mot det sätt, hvarpå skiljedomarne i denna fråga uppfört sig: de borde varit försiptigare, då de visste sig hafva att göra med en så illa känd person som den anklagade. Men ehuru domstolen var moraliskt öfvertygad om den anklagades brottsliga afsigt, ansåg den ej tillräckliga bevis vara framdragne, för att kunna förklara honom skyldig. Fången, Alexander Romanosl, undgick således allt ansvar, hvad beträskar första anklagelsepunkten. Man öfvergick nu till den andra. Lyons, en aktad tjensteman vid sjöpolisen, intygade, att den anklagade åtskilliga gånger hade försökt att bryta sig in i ett torp, af folket i grannskapet kändt under namnet Ormö, till hvilket han enligt laga utslag är fråndömd eganderätten, men som han ir ytterst begärlig att återtaga. Han, Lyons, hade fått nys om saken och vidtagit sina försigtighetsmått mot upprepade inbrottsförsök; men han hade skil att tro, att fången ännu hyste dylika i sinnet. Den anklagade svarade härpå, att han blifvit grymt misskänd. Han hade med ledsnad iakttagit att den lampa,) som i torpet begagnas, hade gått sönder, och som han har icke så liten kännedom och öfning i nidingsverk (Åhörarne skratta; den anklagade, som sluddrar något på målet, menade nitningsverk), hade han gått dit i den rena afsigten att hopnita och laga hvad som var söndrigt. Fången beklagade sig bittert öfver den misshandling, han lidit af tjenstemannen Lyons, som bade intalat några sjömän att kasta honom på dörren. Domstolen frågade, om man hade nåvot att anmäla rörande den anklagades lefnadsförhållanden i allmänhet. Clarendon, polistjensteman, anmälde, att den anklagade annu ej hunnit göra sig tillräckligt känd. men man visste dock, att han stod i vänskapligt förhållande till åtskilliga utländska tjufvar och kanaljer. Hans fars namn hade ofta funnits i polisens anteckningar, men man hade hoppats, att sonen skulle uppföra sig bättre. Ian kunde ej urskulda sitt brott med föregifvande af nöd eller penningebrist, ty han, Clarendon, visste, att man för icke längesedan gifvit den anklagade en krona. Bull, angifvare i österrikiska polisens tjenst, intygade, att fången var en ytterst farlig granne, som var känd för att dämma vattendrag, härbergera dåligt folk och gå på krypskytte. Sådane hade han slägts vanor varit i många Herrans år. Persigny, tjensteman tillhörande franska spanande polisen, berättade, att fången försökt att nustla sig in i en aktningsvärd familj i Paris, utan tvifvel i dåliga afsigter. Han hade försökt att stifta oenighet mellan grannarne, men detta misslyckades honom, emedan man genomskådade hans planer. Efter en kort öfverliggning afgaf domstolen sitt utslag. Fången Alexander Romanoff hade enligt domstolens journal ännu sistlidna året undergått sträng bestraffning, och domstolen hade derför hoppats, att detta straff skulle ländt honom till varning och förbättring. Domstolen hade noga öfvervägt alla omständigheter och beslutat att ännu en gång låta nåd gå för rätt och försöka, om fången möjligen kan bli en hederlig karl. Beträffande förfal-kningen ville domstolen ej binda honom till detta brott, utan ålade honom blott att återlemna all den egendom, som härigenom kommit i hans händer; hvad Ormö beträffar, måste han lofva att aldrig mer oroa detta ställe med sina besök. Domstolen hoppades, att denna utomordentliga mildhet skulle hafva sin åsyftade verkan på den anklagade, men hotade honom med oblidkelig stränghet, om han, återfallen i sitt ogudnktiga lefnadssätt, ånyo blefve inställd för dess skrank. Fången tackade domstolen för dess mildhet och utleddes, sjungande en rysk hymn. ———— —— SR SNEAKERS — — Landsorten. KALMAR. Såsom något eget berättas i en rap