Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 1

— Jag har myeket att tala med er om, inföll Charles; — låt oss gå in i ert eller min fars rum. — Hvarför kunna vi ej stanna der vi äro? frågade Philippine hastigt. Hennes afsigt var nämligen att, sålänge brorsonens besök räckte, hälla sig i grannskapet af den på glänt stående dörren, för att i nödfall kunna ropa på hjelp Det rum, hvaruti de nu stodo, var ett slags förmak af aldra eländigaste beskaffenhet; det var här, procentaren förr plägade emottaga sina kunder. Hela möbleringen bestod af två gamla kontorstolar och en maskstungen skrifpulpet, hvars lådor dock kunde hermetiskt tillslutas, och på hvilken man såg en vågskål, sådan som vexlare begagna. De fuktiga väggarne pryddes af en almanach och en tabell, klistrad på papp. — Vill ni stanna här, så gerna för mig, sade Charles i likgiltig ton. Derefter tog han en af stolarne, satte sig vid pulpeten och gaf den gamla mamsellen ett teeken att sätta sig på den andra bredvid honom IIon gjorde så, men ängligt och med blicken som oftast riktad på dörren, från hvilken hon hoppades räddning, om något förskräckligt skulle inträffa. — Faster, sade ynglingen allvarligt, — jag medgifver gerna, att jag kanske bordt vänta till i morgon för att bedja er om de vigtiga upplysninngar, jag önskar erhålla; men på sednare tider har en besynnerlig misstanka uppstått i min själ, och jag har ännu denna afton måst höra de hårdaste beskyllningar mot min fars minne. Ni bör förstå, huru otåligt jag längtar att erfara, om något sannt finues i dessa förnärmande rykten; jag ber er derför genast gifva mig nyckeln till min fars papper, enär jag är hans enda arfving och gerna vill veta, om jag är rik eller fattig, om jag bör vara stolt eller blygas