Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 1

öfver det namn, jag bär, om jag kan godtgöra orättfärdiga handlingar eller sucka öfver en misskänd fader. Jag ber er om dessa nycklar, faster, jag ber er i den vänskaps namn, hvilken ni bör hysa till mig, er enda slägting, men i nödfall fordrar jag det i lagens naun, hvilken gjort mig till herre i detta hus. Mamsell Philippine kastade sig tillbaka i stolen och vred händerna i förtviflan. Hennes röst stockades i halsen. — Det var det... det var det, jag fruktade, utbrast hon slutligen under förskräckliga krampryck ningar. — Du, min Herre och Gud, som tillåter sådant ske! Och min stackars aflidne bror, som ser detta från sin himmel, utan att kunna hjelpa mig! Hans son hotar mig på detta sväile, hotar mig, hans faster, hans andra mor! Han talar till mig i en förmyndares ton... — Jag har ännu icke hotat, faster; men glöm ieke, att orsaken, hvarför lagens ombud icke infunno sig här dagen efter min fars död för att tillförsäkra mig min del af fädernearfvet, var er enträgna bön att ej skicka efter dem. Men det står ännu i min makt... Philippine gjorde en förtviflad ansträngning, för att gifva sin röst säkerhet: Nu då faran visade sig för henne, fick hon åter mod att träda den under ögonen. — Nå-ja, sade hon långsamt, — eftersom den förlorade sonen nu afkastar masken, och gammalt folk blir tvingadt att svara ödmjukt på unga gäckars frågor, så får jag väl lyda herrn, om han vill ge mig uppskof till i morgon. I natt skall jag ordna papperen, så att du bättre kan förstå... — Och ni tror, att jag skulle tillbringa en hel natt i sådan ångest? utbrast Charles häftigt; — ni vill,