Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1857, sida 3

Kn röfvarehistoria. Från Keeskemet, hufvudstaden i omitatet Csongrade i Ungern meddelas den 9 November till ?Deutehe Reichs Zeitung, att den beryktade röfvareanföraren Russo-Sandor, komitatets plågoris, för kort tid sedan varit nära att falla i rättvisans händer. Af auktoriteterna var på hans hufvud utsatt ett pris af 10000 sloriner. Tre ridande gensdarmer, hvilka erhållit kunskap om att Sandor ofta plägade tillbringa natten i en på heden ensam liggande krog, förklädde sig och begåfvo sig väl beväpnade till stället. För värden föregåfvo de, att de voro dessertörer och fätt lust att inträda i Sandors band. Värden förklarade — om det nu var sannt eller ej — att han aldeles icke kände röfvareanföraren och rådde de föregifna desertörerne att afstå från sitt förehafvande. mellertid dröjde det icke länge, förrän tvenne nya ryttare höllo utanför krogen; den ene var Sandor, förklädd såsom en förnäm kavaljer från landet, och hans följeslagare, en af hans underhafvande, var klädd i jägaredrägt. De blefvo qvarsittande på hästarne, medan Sandor mycket angeläget underrättade sig om det fanns fremmande i krogen. Värden ville icke riktigt ut med språket; detta gjorde röfvareanföraren misstrogen och han befallde sin jägare att stiga af hästen och sc efter. Detta skedde, men icke så som den på lur stående gensdarmen väntat, ty jägaren begaf sig först in uti stallet. Emellertid kom en af gensdarmerna ut ur krogen, höll den afstigne röfvarens häst och började ett samtal med Sandor, men på ett sådant sätt, att denne icke betviflade, att han verkligen antog honom för hvad han uppgaf sig vara: en herreman. Efter omkring 5 minuters förlopp kommer jägaren åter ut ur stallet går till sin häst, fattar den i tygeln, liksom för att införa den i stallet; men i samma ögoublick som Sandor är i begrepp att draga sin fot ur stigbygeln, svänger sig jägaren, under ropet: förräderi?, upp i sadeln, och båda jaga nu bort i ilande fart. Då rättvisans lurade handtlangare skyndade in i stallet till sina hästar, för att sätta efter röfrarne, finna de allt ridtyget sönderskuret, så att de omöjligen kunde förfölja de flyende; derjemte finna de sina kappsäckar öppnade och innehållet kringspridt på marken; men det var just det, som förrådt dem, ty den sluge röfvaren hade börjat sina undersökningar med kappsäckarne, och i dessa funnit de välbekanta streck, som gensdäarmerna ständigt föra med sig, och genast deraf insett till hvilket slags folk hästarnes ägare hörde. Desse gingo den gängen miste om belöningen, men de lära ännu hoppas att förtjena den.