Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1857, sida 2

lerna flyttas i min fars förra rum och vill derför bedja er öppna. IIan har hört mig! utbrast hon förskräckt. — Gud i himmelen! Huru skall detta gå till slut! — Öppna! — Moen säg åtminstone, om du är ensam! Genom en liten glugg, som omsorgsfullt skyddades af ett jernnät och var anbragt så högt uppe, att en person af vanlig längd kunde se genom den, föll kort derefter ett ljussken på den unge mannens ansigte. Samtidigt härmed visade sig på andra sidan om dörren ett skröpligt ansigte, som uppmärksamt undersökte den besökandes anletsdrag. — Alltid misstänksam, faster, sade Charles med bittert leende; — men då ni nu är öfvertygad, att jag är ensam, ber jag er att icke låta mig vänta längre. Tanten svarade med en djup suck, jernstängerna, som försvarade dörren, veko rasslande och liksom motvilligt åt sidan, men innan sjelfva dörren öppnades. visade sig det gamla skråpukansigtet ännu engång i gluggen och mumlade i bönfallande ton: — Charles, du vill väl, för Guds skull, icke göra mig något ondt? Du ser, huru foglig jag är. Charles svarade icke, och slutligen gick dörren upp. När den unge Dufour kom in, stod fastern skälfvande framför honom med en ljusstake i handen och i en sådan ställning, som om hon fruktat, att han genast skulle rusa fram och strypa henne. En hemskare typ af en girig käring har sannolikt aldrig varit sedd; hon var lång och mager, som om hon haft tvinsot, knotorna lyste genom den torra pergamentlika huden, blicken cede den matta glans, som är egen för ögonen hos aflidna. (Forts.)