Procentarens Son. Novell af Elie Berthet. (Forts. fr. föreg. N:r.) Gossen hade lyckligtvis goda anlag och en kraftig vilja; han insåg, att han måste lita på sig sjelf, och ehuru han var öfvergifven af sin familj, föraktad af sina kamrater och åsidosatt af lärarne, som alla kände, huru han hade fått en plats i skolan, lyckades det honom likväl bilda förstånd och hjerta så, att han i framtiden kunde intaga en hedrande plats i samhället. Omsider inträffade den tidpunkt, då Charles måste lemna pensionsanstalten; han var aderton år gammal, då hans uppfostran var slutad, och han skulle nu återvända till sitt hem. Hans far och tant började åter uppgifva nödrop: deras ställning, påstodo de, var ruinerad, och hvad gagn kunde de vänta af en fullvext yngling, som redan förut vållat sin familj så stora utgifter och nu vant sig vid så många beqvämligheter? Man måste emellertid finna sig i det nödvändiga: procentaren försökte att åtminstone göra denna nödvändighet så föga tryckande som möjligt. Han hörde sig öfverallt om efter en anställning och lyckades verkligen skaffa sonen en underordnad plats som skrifvare i en af ministerbyråerna. Denna post medförde blott en obetydlig inkomst, men den befriade Dufour från en tung börda, och det var allt hvad han önskade. Högst uppe