Lyckligtvis är min bror en verklig virtnos uti konsten att hoppas och eger såsom sådan ett särdeles jemnt lynne. Det liknar en klar källa, som visserligen kan uppröras för ett ögonblick, om en sten faller i densamma, men snart äter visar en lugn genomskinlighet från ytan ned till botten. Han tog saken mer filosofiskt än mången skulle gjort, som studerat filosolicn från Pythavoras till Hegel, sålde sitt bruk, tillfredsställde sina fordringsegare och använde den lilla återstoden at sina tillgångar på det sätt, att han hjäelpte vår syster att uppsätta en flickpension i närmaste stad och för egen del köpte cn hemmanslott djupt inne i skogsbygden. Här ville han börja ett nytt lif som jordbrukare och tviflade icke ett ögonblick, att han med en flit, som sin vanliga, och med en försigtighet, något större än sin vanliga, skulle arbeta sig upp till en anspråkslös välmåga. Men, min Gud, hvilken hemmansdel! Idel stenmoar och kärr! Min bror, som är en af de naturer, hvilka gerna njuta af det redan fullbordade, men ännu mer glädja sig åt det ofullbordade, just för att kunna förbättra det, gnuggade dock förnöjdt sina händer och sade: — Här skall bli ett dikande, ett stenbrytande, ett odlande och bråkande. Om fem år skola dessa kärr och stenmoar vara inbringande äkrar och ängar, och då säljer jag icke min hemmansdel för fem gånger inköpssumman. Det vore lätt att skjuta skulden på missvext och vår Herres väder, men jag tillstår hellre öppet min I misstanka, att alltför sanguiniska beräkningar från min brors sida vållade detta företags misslyckande. Förliden jul, då jag och syster besökte honom, satt han ännu qvar på sin Jilla gård i sitt vanliga lugna humör, men jag märkte, att de småglädtiga gnistor, detta brukade kasta omkring sig, voro sällsyntare än annars, och kände fördenskull en sorgsen aning, att hoppet på framtiden icke var alldeles så rotfast som vanligt i hans hjerta. tervändom nu till det, allteftersom man vill taga det, innehållsrika eller innehällsfattiga brefvet med dess enda rad: Kom icke till mig denna julafton ! Jag funderade så länge öfver detsamma, tilldess jag beslöt att — resa till honom. Beslut och handling äro stundom ett hos männerna också. Jag satte mig på skjutsslädan (det var mot vanligheten ett ypperligt julföre). och det bar af. Min tid var knapp. Klockan 5 påföljande dags afton, som var sjeltva julaftonen, kom jag till sista gästgifvaregården, belägen en half mil från Sädeslösa, min brors gård. Jag steg in för att beställa häst. Men hos det hederliga och välbekanta gästgifvarfolket var julfesten redan börjad. Euligt seden der i trakten, var halm utbredd öfver goltvet för att erinra om halmen i frälsarens krubba; en treflig brasa flammade i den stora spiseln, och på det med en hvit duk betäckta bordet stod bredvid barnens julhögar ett tregrenadt, präktigt brinnande ljus, för att erinra om den heliga trecnigheten. Husfadern sjelf satt i kretsen af sina anhöriga (till hvilka äfven på denna ort räknas tjenstefolket och sjelfva hällkarlen), med glasögonen på näsan, läsande ur psalmboken fröjdesängen öfver I Kristi födelse. Så börjar julfesten i skogsbygden. Borde jag störa denna högtidlighet med fordringar på häst, fordon och skjutsare, och beröfva den året om af resande pinade hallkarlen hans enda efterlängtade festliga afton på året? Nej, man kan, utan att vara blödig, känna medlidande äfven med en hällkarl. Jag beslöt att till fots tillryggalägga den lilla återstoden af min väg. Jag ombesörjde, att min kappsäck följande morgon skulle blifva mig tillsänd, förskaffade mig ett bloss af hartsrikt furu, klufvet i ena ändan, och begaf mig på väg efter utbyte af ett vänligt: lycka till en god jul! Blosset var, om icke ett nödvändigt, så ett angenämt sällskap, ty qvällen var ganska mörk, och vägen förde genom en tät granskog. Om jag för tillfället hade varit hvad man kallar romantiskt stämd, skulle jag fördrifvit tiden och roat min inbillningskraft med att betrakta striden mellan blossets röda flämtande sken och skogens djupa skuggor, ur hvilka alltemellanät en missformad gran eller enbuske framskymtade lik en underlig sagogestalt. Men jag tänkte på min bror och kände mig allt beklämdare, ju närmare jag kom till mitt mål. Slutligen glesnade skogen, och Sädeslösas byggning låg framför mig. Ur alla fönsterna lyste ett inbjudande ljussken mig till möte. Det såg så festligt och glädtigt ut, att mina obestämda farhågor försvunno och jag nu endast tänkte på den öfverraskning, min bror skulle erfara vid min oväntade ankomst. Men huru stor blef ej min egen öfverraskning, när jag redan i förstugan möttes af vildt främmande ansigten, och på min första fråga fick det svar, att ställets förre egare. herr A., för en månad sedan sält det och för närvarande bodde i byn Fagerås hos nämndemannen. Jag frågade icke vidare, utan begaf mig rakaste vägen till byn. Den iäg blott ett par bösshåll från Sädeslösa, och jag stod snart framför nämndemannens stuga. Blott från ett vindskammarfönster lyste ett svagt ljus, likt det från en slocknande kakelugnseld. Jag skyndade ditupp. Jag har aldrig erfarit en så orolig spänning, som i det ögonblick, då jag öppnade dörren och steg in; all examensfeber — det enda slags oro jag ditintills känt — var ett intet deremot. Rummet upplystes sparsamt af nägra bränder i den hvitlimmade kaminen, och framför denna satt min bror med eldgaffeln i band, ena benet kastadt öfver det andra, hufvudet lutadt, pannan tankfull, blicken stirrande i den döende elden. Han vände sig om. Jag stod framför honom. Hans ansigte uttryckte en öfverraskning, i hvilken glädjen blandades med tydlig missbelåtenhet. Jag betraktade honom närmare. Min Gud, han hade åldrats synbart under det är, vi varit skiljda! — Jag skref ju till dig, att du icke skulle komma, sade han och tryckte bjertligt min hand. — Nu får du skylla dig sjelf för följderna. — Men hvartör också skrifva ett sådant bref? sade jag förebrående. — Det har lemnat öppet spelrum för alla möjliga farhågor. Du visar mig icke tillräckligt förtroende . . — Förtroende? inföll han, i det han tände sitt enda lins och flvttade en annan stal tin ..