Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1856, sida 2

qvarteren af staden, hvilka äro till en del beväpnade, äro för Bourbonernas afsättning och för friheten. En embetsman i styrelsens tjenst utmärkes genom epitetet Pagnotista, d. ä. en stackars usling, som bryr sig om ingenting utom brödet han förtjenar. Schveizarne synas hafva försvunnit; instängda i kastellerna, i det syftet att qväsa folket och bombardera staden, visa de sig nästan aldrig utom desamma, och de få familjer, i hvilka de schweiziska officerarne hittills umgingos, hafva nu stängt sina hus för dem. Schweizarne i Neapel äro nu nära nog i samma ställning i hänseende till invånarne, som Osterrikarne i Milano. Trupperna äro missnöjda, och sedan kungen utnämnt 24 nya generaler har officerarnes missbelåtenhet ökats. Kungen fruktar de inhemska trupperna och föraktar dem. Utländska tidningar och proklamationer cirkulera öfverallt. I Neapel är konversationen högst monoton. Om man råkar att se 2 eller 3 personer språka tillsammans på ett värdshus, kan man vara förvissad om, att deras samtal har ungefär följande mening: Ferdinand II, omöjlig; hans son, vi känna honom icke, men det säges, att han uppfostras af presterna och är till hälften en idiot. Hvad vi behöfva är en konstitution lik Belgiens. Reformer eller amnestier synes ingen fråga efter. I Ischias fängelse förvarades 42 politiska fångar. De fingo en vink, att de skulle begära nåd af kungen. En enda nådeansökan inlemnades, och 2 dagar der! efter fanns den person död, som gjort denNär kungen visar sig på gatorna helsa få på honom. Om drottningen eller de kurgliga barnen passera, vänder folket dem ryggen, och ingen tar af hatten för dem. Mazza (den förre polisministern), som kungen utnämnde till medlem af statsrådet, har nödsakats att begära af presidenten att slippa vidare arbete, för att undvika att bevista sessionerna, emedan ingen ville tala med honom och han skyddes som pesten. Föga var bekant rörande sicilianska uppresningen och föga väntades af densamma. Hofmännen äro nedslagne, och ministrarne modfälde. Regeringens män, frukta Engelsmännen; det liberala partiet, d. v. s. majoriteten af nationen betrakta dem såsom sina befriare. Befolkningen är beväpnad, men den vill icke taga sin tillflykt till vapen, utom i yttersta nödfall. I provinserna är opinionen ännu mera deciderad än i Neapel. Folket vill icke längre åtnåja sig med halfmesyrer. Hvarken reformer, eller amnestier, eller kompromisser, eller försoningar, eller koncessioner för Vestmakternas fordringar, sätter någon numera något värde på; man förklarar, att Neapel bör hafva det lika bra som Sardinien. Kronprinsen sjelf är missnöjd; han är hatad af drottningen; han är förbjuden att läsa tidningarne, hvilka han likväl känner den största längtan efter att få se. Han tillåtes endast att umgås och samtala med presterna. Aristokratien, hittills skeptisk och likgiltig för det allmänna bästa, döljer icke längre sin aversion och har nog mod att uttala sina tänkesätt. Med ett ord, folket i Neapel synes längta efter att blifva kastadt i fängelse. Samhället är i ett upplösningstillstånd. Filangieri, som måhända för 3 år sedan skulle varit en omtyckt krigsminister, är för folket endast bombarderarer af Messina. Det samma kan sägas om Cariati och Ischitelli, hvilka skulle tjena till föreningspunkter emellan den gamla brutala despotismen och en ny era. Folkets uppfostran är nära verkstäld — det vet hvad det vill. Dess moderation är ett bevis på dess styrka och beslutsamhet. När Poörio förflyttades från Montefusco till Montesarchio, sågos eleganta vagnar hålla utanför fängelsets dörrar för att föra honom till hans bestämmelse. De tillhörde godsegare i provinserna, hvilka täflade om äran att skjutsa fången. Sådan är den teckning, som lemnats Times korrespondent af tillståndet i Neapel och hvilken, enligt dennes utsago, nästan bokstafligen återgifvits. De under loppet af de senare dagarne an2 är bb ee se