Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1856, sida 1

— Jag svarar just icke med rena ord nej, sade Ledoux, som redan var halft öfvervunnen, men... ni förstår mig nog ... Nå ja, vill ni utsätta er för att tillbringa ett par tråkiga timmar hos oss, skall jag försöka glömma det förflutna, om det blir mig möjligt. — Tack, tusen gånger tack! Och vågar jag hoppas, att damerna ... — De skola naturligtvis alltid känna sig smickrade af ert besök, afbröt honom Ledoux, för att få slut på ett samtal, som kanske redan räckt längre än han önskade. — Och nu farväl, herr Dufour! De båda fruntimmerna gjorde sin helsning, och den gamle gick derefter hastigt med dem öfver bron. Den unge Dufour blef ett ögonblick stående, lutad mot bröstvärnet. och såg den lilla gruppen försvinna, under det han lyssnade till det entoniga buller, den gamle köpmannens käpp åstadkom, hvar gång han stötte den mot stenläggningen. Charles insåg, att höfligheten fordrat, det han borde ledsagat familjen hem; han hade iakttagit den öfverraskning, blandad med gäckadt hopp, som målade sig i Anais ansigte, då han så plötsligt lemnade henne; det förekom honom tillochmed, som om hon i bortgåendet vändt sig om och sändt honom en förebrående blick för det att han ej begagnat den korta tid, under hvilken han utan att bryta mot det passande kunde vara tillsammans med henne. cCharles trodde dessutom, att det korta, men betydelsefulla ögonblick, då han räckte henne blomman, gjorde det till hans pligt att ej visa likgiltighet mot den vackra flickan, för hvilken han i sjeltva verket redän kände en sann kärlek. Men han hade tyvärr en alltför giltig orsak att ej ledsaga Ledouxs familj längre. (Forts.)