Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1856, sida 1

ler mig. Men glöm icke, hvad jag nu vill säga er. Er far måste hafva efterlemnat en stor förmögenhet och de begge gnidarne dolt sin skatt på något hemligt ställe, som bevakas af den efterlefvande. Skaffa er närmare upplysningar, såvidt er möjligt är, och haf ett vaksamt öga på allt, som föregår omkring er! Det är allt, som jag har att säga er, och det är ett råd, som kommer från en vän. Den unge Dufour tänkte några ögonblick på gubbens ord, men skakade snart på hufvudet och log misstroget. — Ni misstager er, sade han; jag är öfvertygad, att ni misstager er. Det är blott den sorgliga verkligheten, som omgifver mig i mitt hem. Egde jag den stora förmögenhet, hvarom ni talar, jag skulle, vid Gud, använda den på ett ädelt sätt. Jag skulle tysta de klagomål och bittra förebråelser, som riktas mot min fars minne, och aftorka de tårar, som hans hjertlöshet kostat så många olyckliga. och sedan jag nedtystat det allmänna tadlet och luttrat det vanärade namn, jag bär, skulle jag använda hela återstoden af min förmögenhet, för att grundlägga en from och oskyldig flickas lycka. Anais tryckte ovilkorligt sin mors arm; men den gamle Ledoux afbröt Charles Dufour med en misstrogen åtbörd. Om ni egde de millioner, af hvilka den gamle Dufour enligt ryktet var i besittning, sade han med skeptisk godmodighet, — skulle ni icke tänka mer på dem, som blifvit olyckliga genom er far, till exempel på min stackars vän Moreau, än på någon Annan. Jag känner mennisko-naturen. Utan att bekymra er om det förflutna eller framtiden, skulle ni lustigt utösa ert mynt till höger och venster, så förståndig ni annars är. Men låt oss nu afbryta vårt samtal. Vi hafva talat länge nog om denna