Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1856, sida 1

ste ordning, bad honom stanna, satte vid skenet från en gatlykta hans halsduk i ordning och afdammade hans rock. Charles var under dessa ögonblick ensam med Anais, på några stegs afstäånd från de gamla. — Mademoiselle! ... sade han i hviskande ton. Så vemodigt uttrycket i denna röst var, blef likväl flickan nästan rädd och ville ovilkorligt närma sig sin mor; men Charles gjorde en rörelse, som kom henne att stanna. — Mademoiselle, sade han, djupt rörd, — vill ni lemna mig i den tro, att ni delar det hat, edra föräldrar hysa till min fars minne och som de orättvist öfverflytta på mig? Anais slog förlägen upp sin blick. Vid skenet från lyktan såg hon en tår glänsa i den unge Dufours ögon. — Herr Dufour, sade hon så tyst, som om hennes samvete förebrådt henne hvad hon gjorde, — jag har beklagat er från det första ögonblick, då ni nämnde ert namn, och likväl var det er far, som ... — 0, säg mig, mademoiselle, säg mig dock, att ni ej föraktar mig för hans skull! Han tystnade plötsligt, ty han hörde Ledouris röst, som yttrade sin otälighet öfver det långa toalettbestyret. Ynglingen kunde hvarken fortsätta sitt tal eller afvakta flickans svar. Hastigt tog han ur knapphålet på sin slitna rock en vild viol, som han nyss plockat vid flodens strand, och räckte den till Anais. Hon betänkte sig ... men Charles drog icke sin hand tillbaka; han skulle ju dessutom blifvit så olycklig, om hon vägrat att emottaga den ödmjuka hyllning, han visade henne genom erbjudandet af denna lilla blomma. Hon emottog den rodnande, och Charles tackade henne med vältalig