Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1856, sida 1

— — — — börda, och då man åter började vandringen, hviskade hon till sin mor: — Hvilken skada, att denne unge man bär ett sådant namn! Sällskapet hade emellertid passerat barriren och gick nu längs de ensliga kajerna på venstra Seinestranden, för att nå Louvre-qvarteret, der Ledoux och hans familj bodde. Det hade blifvit ganska mörkt, och på dessa stilla, föga besökta gator kunde samtalet ej fortsättas såsom hitintills, utan att de få förbigående skulle hört detsamma. Men trots den skenbara försoning, som egt rum mellan Ledoux och procentarens son, var gubben kallare och mer tillbakadragen än förut. Hans ansigte uttryckte en viss betänksamhet, och han talade blott om saker, som alldeles icke angingo deras förhälladen till hvarandra. Man märkte tydligt, att han begagnade samma utväg som fredliga personer i allmänhet, som i det längsta önska vara artiga mot en person, för hvilken de ej hysa vänskap och som de snart skola lemna, i hopp att aldrig återse honom. Denna förändring undgick ej Charles uppmärksamhet, men han tänkte mer på Anais sinnesstämning och huruvida hon delade sin tars äsigter, än på f.d. köpmannens egoistiska köld. I det ögonblick, då sällskapet skulle lemna det mörka och tysta qvarteret, som gränsar till den fordna deputerade-kammaren, för att inträda i den solkrika, ståtligt upplysta del at Paris, som ligger vid Pont Royal, började fru Ledoux med en god hustrus skarpa blick undersöka sin mans toalett; hans kläder voro just icke i bästa ordning, ty halsduken satt snedt, och rocken var här och der beströdd med löf och strån — minnen från hans hvila i gräset. Den förträffliga hustrun, hvars stolthet det var att hålla sin mans yttre i den fullständiga