Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1856, sida 1

A — förläta honom. Då olyckan drabbade er, träffade deu måhända äfven min far och alla dem, som tillhörde honom. Ni har berättat, hvilken anspråkslös ställntng ni för närvarande innehar; hör då äfven hvad jag är: jag är en underordnad tjensteman i ett af regerings-kollegierna med en årlig lön af 800 francs, och jag måste med denna summa underhålla mig sjelf och en gammal faster, som ej har något annat stöd än mig. Nästan hela den lilla summa, min far efterlemnade, åtgick att förskaffa mig denna sorgdrägt; vårt hus, som ni utan tvifvel känner, är härdt intecknadt och skall om några dagar säljas för fordringsegarnes räkning. Säg mig: öfverensstämmer detta med edra föreställningar? Och om ni med rätta kan beklaga er öfver ert öde, tror ni väl, att er fiende haft skäl att vara belåten med sitt? Dessa förklaringar, som gåfvos med största öppenhet, gjorde intryck på f. d. köpmannen. Han stod ett ögonblick fördjupad i sina betraktelser. Hans hustru och dotter tycktes vänta på hans svar. — Allt detta är utomordentligt förunderligt, sade han slutligen och skakade på hufvudet; — men när allt kommer omkring, är det likväl icke omöjligt ... Gud har kanske velat straffa den girige genom att beröfva honom det, hvari han satte hela sin fröjd ... Huru det än förhåller sig, vill jag ej öfverflytta mitt hat från honom på er, unge man, som är hans son ... Ni har i dag, utan att känna mig, uppfört er som en rättskaffens och aktningsvärd yngling. Ni bör ej bära skulden för er fars fel ... Der har ni min hand. Han räckte Charles sin hand, som denne hjertligt tryckte. Denna försoning tycktes befria Anais från en stor