Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1856, sida 1

blick. En minut var tillräcklig, för att skapa en hemlighet dem emellan. Fru Ledoux hade nu slutat sin mans toalett, och alla fortsatte nu tigande sin väg vid sidan af hvarandra. — Har ni icke sagt mig, frågade slutligen f. d. köpmannen, som oupphörligt tänkte på de besynnerliga motsägelser, som proc ntarens historia uppenbarade, sedan Charles skänkt ho.:om sitt förtroende, — har ni ej sagt mig, att ni ännu bor tillsammans med en gammal tant, er fars syster och förtroliga, och som förut deltog i alla hans förrättningar? — Om det är min faster Philippine, ni menar, så har jag verkligen sagt er, att hon vistas och skall vistas hos mig, tilldess det behagar våra fordringsegare att sälja det hus, hvaruti vi bo. Ni känner utan tvifvel min tant Philippine? — Om jag känner henne! utbrast gubben och sammanpressa:e läpparne, såsom om han kände ett djupt hat vakna hos sig, men icke desto mindre sökte hälla sin förbittring i tygeln. — Ja, jag har sett henne många ginger, och det är den elakaste käring, jag i hela mitt lif lärt känna. Detta vare sagdt, utan att förnärma er, herr Dufour. Ja, hon var et värdigt sidostycke till sin bror och sörjde nox, att inga underhaltiga mynt kommo i penningkistan ... Men det är icke det, hvarom frågan är. Jag ville blott fråga er, herr Dufour, om denna faster, som var i besiltning af er fars oinskränkta förtroende, aflagt räkenskap inför er ... — Aflagt räkenskap inför mig! Men min far har ju alltid sagt, att han var fattig, ehuru många, likasom ni, sökt öfvertyga mig om motsatsen. Jag blyges icke för att tillstå, att jag blifvit uppfostrad af nåd och barmhertighet ... (Forts.)