Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1856, sida 1

——— — — — ——— till fremlingen, att detta barn är det vänligaste, läraktigaste, kärleksfullaste. Hans hustru stötte honom i detsamma på armen, så att han stannade midt uti sitt tal. — Det är sannt, fortfor han i lägre ton, det passar sig inte för en fader att vid alla tillfällen hålla loftal öfver dottern; men hvad vill du att jag skall göra? Jag kan inte beherrska mina känslor ... Herrn ursäktar mig nog ... Men för att återkomma till det som vi talade om, — och dessa ord gällde ånyo den obekante, — så kan jag berätta er, att jag under de två sednaste åren, då jag varit hemsökt af stora sorger, icke haft lyckligare ögonblick än dem jag tillbragt här under det stora poppelträdet, på hvilket jag ej längre vill vara ond; ätminstone är det ett nöje, som öfverensstämmer med min förmögenhet, eftersom det inte kostar mig något. Det var en tid, och de tvenne fruntimren, ni ser der, minnas den ännu . .. det var en tid, då äfven vi kunde deltaga i mera lysande och kostsamma förströelser; men sedan jag genom en uslings skurkstreck ... Modren afbröt ånyo den gamle mannen och sade vänligt till honom : — Men, min vän, hvarför skall du utledsna den fremmande herrn med berättelser om våra olyckor, som utan tvifvel platt inte interessera honom? — Fortsätt bara, sade den svartklädde obekante med värma. Ni vet inte, huru kärkommet hvarje tecken, ni kan gifva mig på ert förtroende, är för mig! Och han fortfor att betrakta Anais. — Åh, jag känner nog mitt folk, svarade gubben hjertligt; jag har bedömt herrn ifrån första ögonblicket jag såg honom, och är säker på att det klappar ett hjerta i hans unga bröst ... En af edra