Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1856, sida 2

ligt, då hon upptäckte några blodfläckar på fremlingeng hand. — Det betyder ingenting, svarade han henne med eu erkänsam och förnöjd blick. Den unga flickan nedslog ögonen och rodnade, Hennes moder ville nödvändigt hafva visshet om, att den okände verkligen var allvarsamt sårad och endast erhållit en obetydlig rispa; detta gaf anyo an ledning till tacksägelser från gubben och de båd: damerna. Emellertid upprullade fiskaren sin ref sammansatte sitt metspö, så att det icke blef längrd än en vanlig käpp, lade sin fångst i friskt gräs, vi rade en silkesnäsdak omkring alllsammans, och tyck tes nu vara fullkomligt färdig att atervi ida till sta den. Båda damerna hade också gjort sina små för beredelser, men den unge mannen i den svarta drägten gick likväl icke sin väg. — För tusan! sade gubben ändtligen, likasom om ett ljus uppgått för honom, eftersom äsven ni skall tillbaka till Paris, så kunna vi ju göra sällskap. Ynglingen tackade och antog inbjudningen med synbart nöje. Han gjorde min af att närma Anais, men den unga flickan hade redan tagit sit moder under armen. Den okände gick då bedröfvat till omwen, och sällskapet begaf sig längsamt i vät till Paris. Solen var nedgången, men nejden upplystes af er genomskinlig, klar skymning; våra fotgängare iakt togo denna förlägna tystnad, som i början plägar äg: rum fremmar personer emellan. Men oaktadt yng lingen i den svarta drägten icke vågade tilltala A nais, voro hans ögon dock icke stumma, han betrak tade henne oaflåtligt med en uppmärksamhet, sor bragte det stackars barnet i förlägenhet, och ho slöt sig sakta intill sin moder, utan att veta hva: för (Forts.)