Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1856, sida 1

ur Seinen, att han utan tvifvel ärnnu längre skulle hafva fortsatt sitt oskyldiga nöje, om en icke obetydlig tilldragelse inträffat, som så nära medfört ledsamma följder för hans goda lynne. Vi hafva sagt, att den lilla familjen satt vid foten af en ensamt stående poppel, hvars rötter sträckte sig ut i flodbädden; det var just detta träd, hittills så omtyckt för den svalkande skugga det erbjudit familjen, som blef orsak till en olycka, hvars allvarsamma betydelse läsaren måhända icke skall fatta. Fiskaren hade en stund med blicken följt flötets hastiga om än obetydliga rörelser; hans erfarenhet hade sagt honom, att den fisk, som på detta sätt angrep agnet, icko kunde tillhöra det slags småfisk, hvaraf hans fångst vanligtvis bestod. Flötet försvann också plötsligt under vattenytan och ryektes bort med en hastighet som lofvade det bästa; den gamle mannen, som darrade af väntan, drog hastigt upp metrefven och upptäckte nu med tillfredsställelse, att det hvarken var en simpa eller en löja på kroken, utan en aborre, en verklig aborre af åtminstone sex tums längd, med guldglänsande fjell och röda fenor, hvilka liksom vingar rörde sig fram och tillbaka i luften. Vid denna åsyn kunde den skicklige fiskaren icke längre undertrycka sin glädje oaktadt han eljest plägade iakttaga en stolt triumferande tystnad. — En aborre! en aborre! utbrast han utom sig af glädje. — En aborre! upprepade den unga flickan förvånad. Corts.)