Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1856, sida 1

knävecken, hans gula piketväst, hans nankins-benkläder, hvilka icke gingo synnerligen längre ned än fracken, kort sagdt, hela hans afstickande och gammalmodiga drägt gaf honom ett sådant utseende, att en herre på modet, som kommit denna väg, ovilkorligen skulle hafva skrattat och sagt till sig sjelf, att han här såg en äkta kälkborgare, hvaremot en mera klarsynt och rättvis iakttagare, vid åsynen af den oskuld och ärlighet, som stodo tecknade i hans drag, skulle hafva karakteriserat honom genom att säga: — Der står en rättskaffens man.? Det torde vara nödigt att fästa uppmärksamheten derpå, att man i våra dagar ofta ansett dessa två begrepp liktydiga. Den fredliga person, som i sin hustrus och dotters närvaro öfverlemnade sig åt denna oskyldiga förströelse, tycktes vara alldeles likgiltig för det omdöme, de förbigående möjligen kunde bilda sig om honom, så framt, utom honom, några andra än hans familj befunnit sig pa detta ensliga ställe. Han satt på en vasshög, hvaröfver han utbredt sin näsduk, med ögonen stadigt fästade på flötet, som visade när det nappade på kroken, och han rörde sig blott för att att sätta friskt agn på kroken eller uppdraga en fisk ur vattnet; när det sednare inträffade, svarade ban icke ett ord på dotterns anmärkningar, utan åtnöjde sig med att på henne kasta en triumferande blick, och derpå återtog han sin djupsinniga ställning, skenbarligen utan att alls veta hvad som tilldrog sig i hans närhet. Tiden var gynsam för fiske, och hvarken den gamle mannen eller hans familj tycktes tänka på att de hade lång väg hem. Men aftonen var så vacker, luften ännu så varm och behaglig, och fiskaren kände sig alltjemt så lycklig öfver att uppdraga simpor