Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1856, sida 1

— — — — tydligen kunde sluta, att den just icke begagnades hvarje dag. Den unga flickan var lika tarfligt klädd som modren, ehuru hon hade valt lifligare färger. En rosenröd bomullsklädning, ett hvitt florsskärp, en batist-hatt, som saknade blommor säväl ofvan som under skygget, bidrogo att framhälla en sin och graciös växt. ett friskt, reguliert och välvilligt ansigte. Båda damerna sutto i gräset, som nyligen blifvit afslaget, vid roten af en stor poppel, som hela dagen gifvit dem skydd emot solens alltför brännande strålar, jemte ett ofantligt familjeparaply, som i detta ögonblick låg uppspändt bakom dem, för att skydda dem emot gräshopporna. Modren läste uppmärksamt i en bok, som hon medtagit; den unga flickan tycktes deremot uteslutande sysselsatt med att iakttaga fiskarnes fångst, och hvarje gång en liten fisk sprattlade vid ändan af den skicklige gubbens metref, uppgaf hon ett glädjerop och sade med barnslig naivetet: — Kors, pappa, hvad du är lycklig med ditt fiske i dag! Den gamle mannen, som icke alltid hade tur, då han fiskade, var en fullkomligt typ af småborgare i Paris, hvilken åtnöjer sig med de anspråkslösaste förströelser, då han icke är van att njuta dem i större skala. Hans röda och ansträngda ögon, som skyddades af glasögon med stälbågar, måtte hafva förlorat sin kraft vid genomgåendet af långa sifferrader uti priskuranter; hans krökta rygg kunde endast hafva antagit denna form, sedan han under en följd af är genomgått en mängd kassaböcker; den osunda och tryckande kontorsluften hade gifvit hans ansigte en blek och sjuklig färg; de stärkta löskragarne, hvilka räckte åtminstone två tum öfver hans hvita halsduk, hans blå frack, som hängde ned till