Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1856, sida 3

I I HI I N N Styckegods Slafveriet i Amerika. En Newyorker-tidning innehåller följande upprörande berättelse som lemnar ännu ett bidrag till nyckeln till Onkel Toms stuga? Då jag för icke länge sedan reste i sydvestra delen af Virginien inträffade följande upprörande händelse: — En vacker morgon i slutet af Maj månad skyndade jag mig straxt efter frukosten upp på en diligens och tog plats på kuskbocken vid kuskens sida. Bakom mig, på taket, satt en välväxt mulattyngling af intelligent utseende, och som tycktes vara 18 eller 19 år gammal. Sedan vi åkt omkring 5 minuter vände jag mig om och frågade hvart han ämnade sig. Ian svarade att han skulle resa ned några mil, för att vistas hos master S., som förestod hotellet vid vestra stationen; att han varit hos honom föregående sommar oeh att hans husbonde skickat honom ner för att vara hos honom äfven denna sommar. Då jag vände mig ifrån honom, yttrade kusken i låg ton till mig: ?Den der gossen är bedragen; jag har tagit honom med mig, för att föra honom till slafdepoten några mil härifrån, der de slafvar tillsvidare förvaras, hvilka skola sändas till Louisiana; detta bedrägeri har blifvit begånget, för att kunna föra honom från hem och moder, utan att väcka någon oro på ylatsen. Kort derefter närmade vi oss det ställe, der ynglingen trodde att han skulle stanna; han började hopsamla de få saker, han medfört hemifrån. Kusken sade till honom i bestämd ton: Det är inte här ni skall stiga af vagnen. Ynglingen svarade bestört: Jo, visst är det här; jag har ju bref till master S. — jag skall ju vara hos honom i sommar. Just i det samma anlände vi till hotellet, och då master S. genast visade sig, framlemnade John (så var ynglingens namn) brefvet och bad att han skulle befria honom från kuskens kommando. Mastern svarade icke, emedan detta slags bedrägeri icke var något nytt för honom. Sedan han läst brefvet och hopvikit det, ämnade han just stoppa det i sin ficka, då det plötsligt föll ynlingen in, att han mätte vara såld och nu reste till slafdepoten. Ful af Själsqval utropade han: Säg mig, master, är jag såld? Han erhöll intet svar. Ännn en gång utropade han: jag såld? Denna sednare fråga framkallade svaret: Ja, John, du är säld. Ynglingen nedkastade sig nu på diligenstaket, vred sig der i förtviflan och uppgaf så hjertskärande klagorop att ingen i diligensen kunde uthärda dem; till och med hotelivärden gick skamflat sin väg, och kusten kastade sig upp på kuskbocken och satte vagnen i stark fart, för att öfverrösta ynglingens jemmerrop. Alla passagerarne voro djupt rörda af ynglingens olycka och sökte att på allehanda sätt lugna honom, men hans smärta trottsade deras medlidande. Då han ändtligen blifvit något lugnare, utropade han: Ack, om de åtminstone låtit mig taga afsked af min moder! De hafva ljugit för mig! de hafva ljugit för mig! Om de ändå hade sagt mig att jag var såld och jag fått säga min moder farväl, så skulle jag hafva rest utan knot — bra hårdt är det! Nu hade vi rest omkring två eller tre mil sedan vi lemnade sednaste stationen och kommo till en vacker, tät skog, då ynglingen i hast blef lugn. Då vi kommit några famnar in uti skogen, hoppade han ned ifrån diligenstaket och ilade, snabb som ett rådjur in i skogen, utan tvifvel med den känslan att det gälde hans lif. Kusken släppte genast tyglarna och började förfölja ynglingen; men, då han fann sig ej kunna upphinna honom, återvände han utropande: v-i se att jag gjort allt möjligt för att gripa honomv. Han steg ånyo upp på sin plats och körde ungefär en mil då han styrde sina hästar till ett hus, ropade på värden och frågade: Hvar äro edra söner? Denne svarade, att de samma morgon gått ut med hundarna, för att jaga efter en neger, och kunde icke vara hemma förr än till natten. Kusken sade då till honom, att Mr — denna morgon sändt sin gosse John till diligensen för att transporteras I till slafdepoten, och att han hoppat från diligensen och skyndat till skogs. Hans svar var: Vi skola jaga upp honom åt er i morgon. Kusken sade, att han endast velat underrätta honom att han fanns i skogen. Under det vi foro vidare frågade jag honom: olluru länge har ni kört diligens den här vägen Han svarade: vomkring 15 år.? Medtager ni ofta negrer till slafdopoten? Ja, temmeligen ofta. vIINad skall det blifva af den stackars John? Ilan svarade: Han skall dölja sig i skogen tills han är nära uthungrad oeh sedan någon natt taga vägen till sin husbondes hus, och om ett par veckor får jag ånyo föra honom i handklofvar till slafdepoten. Efter några ögonblicks tystnad utbrast kusken, liksom förödmjukad öfver att vara verktyg för en så: äg mig, är