ka mig i denna flod, om en kung skulle vilja taga mig till sin gemäl, ufan mitt samtycke. Sultaninnan log misstroget. — Det är, tänkte hon, ett mycket listigt hvitt fruntimmer; men jag skall icke låta narra mig. Huru är det möjligt att tro, att något fruntimmer skulle kunna få det infallet att döda sig, derför att KiouTavai, den mäktigaste af de konungar jag känner, vill upptaga henne i sitt harem. — Hvilken tid på dagen kommer konungen hit? frågade spanjorskan i likgiltig ton. — Vid solens nedgång, svarade sultaninnan, i det hon med fingret visade på solen, som detta ögonblick stod högt på himmelen, och derpå utsträckte handen emot den vestra horizonten. — Och hvad företager han sig nu? frågade spanjorskan ånyo. — Han öfvar sig uti att skjuta med båge, han går på jagt, han sofver, han emottager gesandter ifrån grannkonungar eller roar sig med sitt hoffolk. Sultaninnan beskref alla dessa saker med största tydlighet, och Lilias leende bevisade att hon förstod henne. Lilia suckade derpå djupt och stirrade vemodigt på solen. När fruntimmernas svartsjuka icke väckes, äro de i allmänhet goda öfverallt. Sultaninnan hörde Lilias suck och såg hennes blick, och på samma gång kunde hon läsa i hennes ansigte och hennes ögon hvilken förtviflan, som låg i hennes hjerta. Hon fattade derför Lilias hand och hviskade några ord med så mild röst, att de måste vara begripliga för hvarie fremmande öra; Lilia svarade henne på samma sätt, och denna gång var minspråket öfverflödigt.