— Ilavanesiskan Iilia. Berättelse af Mery. (Forts. fr. föreg. N.r.) Lillia svarade, att konungen behagat kasta sina blickar på henne, men hon hoppades, att han skulle låta det förblifva dervid. — Ni känner icke konungen, sade sultaninnan. — Jag bryr mig ej heller om att känna honom, svarade Lilia. Sultaninnan betraktade henne skarpt, för att riktigt genomskåda hennes tankar; hon kunde icke begripa, att ett fruntimmer ej skulle önska att vara älskad af en så mäktig konung som kung TiouTavai. — Ni är således förtviflad öfver att ni är här? frågade sultaninnan med en mycket uttrycksfull pantomim. — Ja visst! sade Lilia. — Och ni älskar icke kungen? frågade sultaninnan naivt. — Nej, svarade Lilia med ett högt skratt, som hon, i trots af sin förtviflade belägenhet, ej kunde undertrycka. Sultaninnans ansigte uttryckte den yttersta förvåning, och hon sammanknäppte händerna öfver sitt tatuerade bröst. — Förstå mig rätt, sade Lilia och fattade en af sultaninnans händer. den hon kraftigt tryckte. Jag är så långt ifrån att älska en kung, att jag fast beslutat att krossa mitt hufvud mot ett träd eller drän