Lilias tanke var hederlig och vacker, värdig en spanjorska, eller rättare sagdt, värdig en qvinna i hvilket land som helst. På redden vid Havana, under portugisiska flåggans skydd, skref Lilia följande bref till guvernören: Ers Excellens: Resan och olyckan hafva öppnat mina ögon. Jag hade allt för kort tid varit enka, för att kunna tänka på att ingå en ny förening, äfven med en så mäktig herre, som ni är. Jag beklagar icke mitt första beslut; men jag förändrar det, eller, med andra ord, jag modifierar det i vårt gemensamma intresse och för vår ömsesidiga lycka. Jag har vid Vår fru af Havana gjort ett löfte, och ni är allt för god kristen för att begära, att jag skall bryta det. Jag hår svurit att icke gifta mig förr än sju år och syrtisju dagar efter min mans död. Annu äterstu fyra år af mitt enkostånd, och när den tiden är förliden, lyder jag Försynens befallning som vill, att jag vid er sida skall bidraga till att göra Havaneserne lycklige. Om detta förslag vinner ert bifall, torde ni behaga underrätta mig derom; jag väntar ert svar ombord på Polarstjernan, som under loppet af tvenne dagar kommer att uppehålla sig här på reddden. Lilia.? Postscriptum. Jag glömde att underrätta Ers Excellens om ett vilkor. Min svärfader, grefven af Elbonza, har blifvit tillfångatagen af stammen Liqvidombar efter landstigningen vid kusten af Yucatan; jag hoppas, att ni ditsänder ett far