Solen, som icke har något medlidande med da gens sorger, och som alltid nödgas sänka sig i den vestliga horizonten, för att öfverlemna åt stjernorna att skina ned på nattens sorger, den obevekliga solen sänkte sig med en hastighet, som utomordentligt ökade Lilias ångest. Plötsligt slog sig sultaninnan, som var rörd ända till tårar, för pannan, för att antyda, att hon fått en god idt, och gladt betraktade hon floden, som flöt förbi harem. Lilia fattade med feberaktig nysikenhet hennes händer, för att höra hvad hon uttänkt till hennes räddning. Sultaninnan lade ett finger på Lilias läppar, pekade på en sammanrullad matta i den kungliga alkoven och antydde henne medelst tecken att hon skulle sätta sig och vänta några ögonblick. Derpå gick hon med ett glädjestrålande ansigte ut ur harem. Lilia började fatta ett svagt hopp. Då den stackars sultaninnan återkom, strålade hennes ansigte af hopp. Hon tog Lilia i handen och förde henne bakom har m ut i en tät skog, som sträckte sig ned till den lilla floden, der några piroguer lågo fastbundna. I en af dessa pirogucr satt en gammal neger, som tycktes afvakta sin herrskarinnas befallning. Sultaninnan omsamnade Lilia, pekade upp mot himmelen, der alla slutligen skulle mötas, och sedan hon med de mest uttrycksfulla åtbörder lugnat henne, sade hon till henne, att hon utan fruktan kunde anförtro sig åt negern. Lilia hoppade af glädje lik gazellen, som upptäckt en källa; och i det hon besvarade sultaninnans vänskapsbetygelser, framtog hon från ett hemligt gömställe ett par diamantspännen, som så nära gjort den vilda damen förryekt i hufvudet; derpå hoppade hon hastigt ned i piroguen, lossade sjelf fänglinan,