Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 1

Konung Kiou-Tavai var utan tvifvel icke af samma tanka; han lade ifrån sig sin höga hufvudbetäckning, sin båge och sitt pilkoger, gick fram till Lilia och frågade, om hennes följeslagare vore hennes man, Lilia förstod honom genast och svarade: — Min man är död. Lilias svar tycktes glädja konungen särdeles; han log, och med en mycket uttrycksfull pantomim sade han till den unga enkan, att han ville göra henne den äran att taga henne till gemål. Svärfadern, som var närvarande vid detta mimiska samtal, studsade ovilkorligt, och hans blick uttryckte återigen denna förbjudna fras, som då mera än någonsin var på sitt räna ställe. Lilia var icke beredd på detta plötsliga frieri; hon spratt till lik gazellen, som vid vattningsstället kan lukta spåret af ett lejon; men då första rysningen var förbi, aktade hon sig noga, att visa det ringaste öfverraskning, under det att konungen, som trodde, att han icke blitvit förstådd, förnyade sin pantomim. Lilia, nedslog nu ögonen lik en ung flicka, som vid klostergallret första gången hör talas om kärlek och äktenskap. Konungen, som var temmelig inbilsk, tolkade Lilias tystnad till sin fördel; han vände sig till sin lifvakt och gaf en kort befallning, i det han pekade på den förnämsta af hyddorna, som var det kungliga palatset. Oaktadt konungens gemåler hållit sig på ett visst afstand. hade de dock hört allt, och vexlade nu sins emellan nägra ord, hvilka säkerligen icke inneburo några loftal öfver konungens smak. Lifvakten törde Lilia till det kungliga palatset med alla de hedersbetygelser, som tillkommo hennes blifvande rang. Grefven af Elbonza gjorde min af att