Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1856, sida 1

i ne än åt ett häll, än åt ett annat. Svi Då och då kastade svärfadern på Lilia en sidoblick, som tydligen sade: Nå, min dotter, beklagar du inte ännu ... Men Lilia höjde blott på axlarne med en min, som om hon ville säga: — Det beklagar jag alldeles inte. Grefven såg upp till himlen och uppgaf en djup Suck, som skulle betyda: — Det är ändå en obegriplig hallstarrighet! Konungen och prinsarne tycktes under vägen högst obetydligt sysselsätta sig med fångarne; de vexlade blott få ord med hvarandra och pekade med fingrarfadern inbillade sig hvarje ögonblick, att kungen var fastande och sökte en tjenlig plats för att hälla sin afskyvärda måltid. Lilia, som var hänryckt öfver traktens skönhet, hade öppnat en af sina doftande lådor och öfverlemnade sig hänryckt åt sina minnen, innan hon skulle gå döden till mötes. Man vandrade en timme igenom blomstrande buskväxter och böljande lianer, utmed sorlande bäckar, och framkom ändtligen till en dal, der blicken föll på ett helt läger af hyddor. Det var konungarikets hufvudstad. Vildarne strömmade ut ur hyddorna, för att betrakta fängarne, och de ådagalade en lika så liflig glädje, som utsvultna gäster, hvilka se rätterna på bordet. Konuegens gemåler och prinsessorna kommo sist och började betrakta Lilia med en småaktig uppmärksamhet. Andtligen tycktes de vara eniga i sitt omdöme om europeiskan. Det resultat, hvartill de kommo, var icke synuerligen smickrande: alla rödskinnens hustrur förklarade enhälligt, att Lilia var förskräckligt ful, och att hennes ankowmst icke kunde väcka den ringaste svartsjuka inom konungens eller prinsarnes seraher.