Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1856, sida 1

det kommer väl icke att räcka länge ... . och jag ser några afskyvärda varelser, betäckte med påfägelsfjädrar ... se bara . . . der nere på slätten ... nu hör man dem tydligt! det är vildarne! detär en — Ja, mitt eviga, så länge Jag lefver stam, som uppifrån en eller annan klippspets sett vårt skeppsbrott, och som nu kommer för att, enligt deras afskyvärda sed, plundra och uppäta de skeppsbrutne. — Ja, sade Lilia lugnt, jag har läst sådana saker i Coutures resa. — Samme Couture blef uppäten af vildarne. — Nej, svärfar, det var han, som måste äta sin egen neger. — Jag vet att en af dem blef uppäten. Det är för öfrigt ett olyckligt ögonblick a t undersöka dylikt. Gud gifve, att vi lyckligt och väl vore i Havana, i guvernörens palats! Jag hoppas, mitt barn att ni nu är kurerad för er äktenskapliga trohet, o ni har dessa kannibaler framför er. — Nej: det är jag visst icke. — Men det är då alltför rasande! Kom Lilia . gå tyst. Jag ser derborta till venster en häla, som döjjes af lianer. och der vi kunna gömma oss, medan vildarne gå förbi! — Det tjenar till ingenting, det är för sent. Man har redan sett oss: låtom oss derför icke fly dem — det skulle blott vara att uppreta dem. Lätom oss hellre gå dem till mötes, liksom vore de möjligtvis vänner.