Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1856, sida 1

I detta fasansfulla ögonblick återvann grefven af Elbonza hela sin fattning och sitt lugn; med sina kraft armar fattade han sin sondotter och fick henne ned i en båt; alla de öfrige medlommarne al familjen Elbonza omkommo; en lycklig vindstöt bortförde båten ifrån fartyget och bragte grefven och hans sonhustru till stranden, der solen sken och få iglarne sjöngo i trädtopparne, liksom funnes ej ett spår af storm på occanen. Då en stor olycka inträffar, visar sig egoismen i hela sin nakenhet: Grefven af )onza och Lilia glömde alla sina kamrater i olyckan och tänkte blott på sig sjelfva. Sedan de sjelfva kommit i säkerhet under de herrliga träden på stranden, föll det dem ej en gång in att se efter hvad som tilldrog sig på hafvet; deras blickar riktade sig på den gästfria skogen, som mottog dem i sin famn, och, allt för myeket sysselsatta med sin egen framtid, hade de icke det ringaste intresse för de and Allt det der är för öfrigt, under sådana omständigheter, mycket menskligt och mycket naturligt, så omenskligt det än förefaller vid första betraktandet Alla sådana urskogar äro mycket misstänkliga; man ser dem väl gerna målade på lärft, men den resande eller skeppsbrutne betraktar dem med frukGretven af Elbonzna vågade sig några steg in ogen, men stannade bekymrad. Lilia. som ej tycktes frukta för något, fann ett obeskrisligt nöje uti att se de brokiga papegojorna förskräckta flyga bort öfver trädtopparne vid ljudet af de fotsteg, som för första gången tycktes störa denna skogs hemlighetsfulla tystnad. — Det är icke mycket klokt, sade han sagta till grefvinnan, att våga sig in i denna skog; antingen finnas der menniskor eller djur, och i båda fallen hotar oss den rysligaste fara. Min Gud! min Gud!