S. OMS 11 wWÖWW1UU KPP MAST Mälaren var ingalunda ny. Herr Hjertas uppgift om de utl. statsban:a är oriktig. De banor, som i Preussen blifvit af staten anlagda, hafva varit 3 billigare än de privata och lemnat större inkomst än de sistnämnde, beroende på bättre förvaltning, vanligen 6 procent. Berliner-Stettinbanan har gifvit ända till 20 procent. Kände ej förhållandet med Belgiens banor, men trodde, att det utmålats alltför svart. Hvad angår Ullstorp-Lerdalabanan, visste talaren desto bättre, att uppgiffterna i Zweibergks promemoria varit riktiga, som han (talaren) sjelf haft undersökningen derstädes sig anförtrod. Beträffande slutligen banans framdragande genom Stockholm trodde ej hr N., att öfverste Ericson ville äfventyra sitt anseende genom ett outförbart förslag; detaljerna voro för öfrigt ännu icke uppgjorda och diskussion derom således för tidig. Talaren önskade ett skyndsamt beslut i afs. på kongl. prop. enär flera förberedande åtgärder redan under vintern måste företagas. Hr R. N. G. Montgomery sökte tillbakavisa några mot kongl. prop. gjorda anmärkningar och erinrade Jm, att den i krok lagda banan mellan Paris och Brilssel ej var byggd af staten, utan af enskilte, som dervid sett på privata fördelar. Planen att draga vestra banan genom Södermanland vore först framställd af grefve Rosen och således icke så ny. I afs. på Nerike ansåg tal., sjelf Nerikesbo, den föreslagna banan för den bästa. Grefve E. Sparre påminde ånyo om motsägelsen mellan hr Ericsons förra yttrande om transitorörelsens betydelse och det afs. han nu derpå fästat. Erinrade om, huru tomma vägarne stå i Södermanland. Både södra och norra delarne af Upland hafva i hr E:s förslag blifvit förbisedda. Att hr Montgomery, sielf Nerikesbo, var belåten med södra sträckningen, förvånade honom icke, emedan hr M. hade lika nytta af båda sträckningarne, men ieke så Nerikes innevånare i allmänhet. Mot påståendet, att norra Mälareprovinserna till följe af sina vattendrag, ej äro i behof af jernväg, genmälde talaren, att ingen provins är med sjökommunikation så gynnad som just Södermanland, som omgifves af Mälaren, Östersjön med inskärande vikar och Hjelmaren, genomskäres af Södertelje kanal, samt eger sjöar, som alla med ringa kostnad kunna förenas och göras segelbara. Borde en sådan provins gynnas på hela norra Sveriges bekostnad? Man bör ej glömma, att förslaget utgått från några få jordegare, fastän det nu blifvit af öfverste E. understödt. Grefve A. E. Rosen beklagade, att han genom opasslighet var hindrad att med fullständighet framställa, hvad han i ämnet önskade andraga. Kgl. prop. har blifvit grundad på hr Ericsons enskilta betänkande, utan att jernvägskomiteen blifvit hörd. Talaren, medlem af komiteen, måste nu uppträda för att sönderslita en kongl. proposition. Erinrade, att hr E. ursprungligen varit helt och hållet mot jernvägarne i vårt land, samt ansåg, att då han kunnat så misstaga sig i hufvudprincipen, vore det också möjligt, att han misstagit sig i detaljerna. Det är representantens rätt att tillse, det man ej lägger i en enda mans hand att spela krona och klafve om millioner, utan att en ansvarig kontrasignant finnes, som innestode för förslagen. Sedan talaren vidrört frågan i strategiskt hänseende, anmärkte han, att om den principen vore allmänt tillämplig, att banorna borde gå midt i landet, skulle man gå rakt på Östersund, men häruti vore ej sundt förnuft. Framdroges vägarne i det nedre landet, behöfde man ej gå tvärs öfver dalarne, såsom i hr E:s plan föreslås. Hr E:s föreningsbana mellan norra och GefleFalubanan är för talaren oförklarlig; hade man noga undersökt terrängen, skulle linien dragits helt annorlunda på kartan. Den af talaren förordade linien mellan Upsala och Gefle skulle löpa på en sandås, omgifven af bördigt land, och kunna med lätthet passera Dalelfven. Påståendet, att grefven förordat vestra banans dragande söder om Mälaren var oriktigt; han hade blott, före inhämtad lokalkännedom, på måfå uppdragit en sådan linie, men dess utförande hade aldrig på allvar varitifrågasatt. Att sträckningen norr om Mälaren är den rätta vore otvifvelaktigt. Beträffande stationernas förening i Stockholm ingick talaren i en utförligare kritik af hr E:s förslag, hvars stora olägenheter och faror han sökte visa, samt framställde sjelf ett annat, som skulle kosta 1,143,000 rdr mindre. Grefven förklarade slutligen, att han gerna skulle se hr Ericson på taburetten såsom ansvarig rådgifvare, men ej såsom riksföreståndare; såsom sådan hade han här handlat. Frih. Sprengtporten påstod, att den större rörelsen på nuvarande vägen norr om Mälaren härrörde deraf, att der funnes blott en väg, i Södermanland deremot 4, hvilkas sammanräknade trafik man borde taga i betraktande. Påståendet, att norra sträckningen redan varit beslutad, vore ogrundadt; konungs och ständers föregående beslut rörde blott KöpingHultbanan. Några intriger hade ej bedrifvits för södra sträekningen. Hvem bör man tro, om ej en sådan man som öfverste Ericson? Förkastas hans förslag, blir det för rikets ständer svårt att uppgöra ett nytt. Hr L. J. Hjerta anmärkte mot frih. Sprengtporten, att om det ej varit juridiskt afgjordt, det vägen norr om Mälaren borde väljas, hade det dock tagits för afsjordt både af regeringen och representationen. Angående hr Ericson ville talaren erinra om satsen: den snille är i ett, kan irra i ett annat, samt uppÅpade gent emot hr Nordenfelt sin åsigt, att hr v. Iweigbergks förslag väl förtjenat att ånyo tagas i öfvervägande. Med anledning af hr Montgomerys yttrade förkärlek för den genaste vägen utan afs. på öfriga omständigheter, påminde hr Hjerta, huru föga det betyder, om en truppmassa, som skall transporteras lång väg, kommer ett par timmar förr eller sednare, då hufvudsaken att vinna flera dagar och ej tröttas af marscher likväl uppnås. Deremot betydde det mycket för framtiden och rikets finanser, om jernbanan får utsigt att bära sig eller icke. Frih. 4. C. Raab och grefve Platen vexlade slutligen några ord om arbetets utförande. Den förre ansåg betänkligt att draga 10,000 man från jordbruk och industri och ansåg utländska arbetare kunna med tördel användas. Den sednare fann ej någon våda i användandet af 10,000 inhemska arbetare. Härmed slutade diskussionen, och propositionen remitterades till statsutskottet.